- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
56

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mitt förkläde. Den som hade råd att skaffa sig ett nytt
förkläde, ett grant, fint med tofsar! Den som en gång
finge resa in till marknaden och se stadsfolk, när de gå
i bodarna och handla! — Men det är långt dit bort. Det
är där långt borta bakom bergen, dit kommer jag nog
aldrig. Hå hå, ja ja! — Där sitter en fågel och tittar
på mig! Hvad säger du lilla — pip-pip? Jag kan också
säga pip-pip, och jag kan slå drillar och säga kluck i

halsen, — nu skall du få höra!–––––––––Här i skogen

är det ändå bäst. Här finns ingen, som bannar eller
retar en, — här finns bara jag och kossorna och
kossorna och jag. Och här är varmt och godt, och här kan
jag sitta på en sten och dingla med benen. — Holla,
Sköna! Böna! Beda! Salgås!»

Det är ensamhetens och fattigdomens och
förnöjsamhetens visa, som omedvetet jublar vid naturens stora
inflytande.

När dessa stilla sjöar, björkdoftande hagar och långa,
öde vidder komma för mitt minne, börjar det först med
vallvisan. Det är, som om den lockade tankarna dit
upp. Med dessa toner har man hela naturen och folket
för sig; ett folk, som lefver och tänker i ensamheten, som
är härdadt genom försakelser af alla slag, som icke
uttalar sig mycket och icke heller har så fangslande eller
sympatiska ansikten, men ett duktigt, pålitligt,
själfstän-digt folk, som mer än en gång visat, att det, när det
gällde, var färdigt att gå i spetsen för att försvara det
land och den bygd, som det tillhör.

De likna den natur, hvari de lefva, — icke många
färger, men de, som finnas där, lysa klart och rent, som
heder och trofasthet göra det i världen.

Det ljuder andra toner for mig från Dalarna. Det
är deras marsch. Klarinetten går i spetsen och spelar
sina på en gång så käcka och vemodiga toner:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free