- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
68

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

längre i sin allra första ungdom utan var redan öfver
sina tjugufem år. Hon hade icke ungdomens första friska
färg utan den mera bleka och lugna hy, som kommer
först då, när rodnaden på kinderna icke längre infinner
sig så ofta. Hennes hår var mycket ljust, litet och mjukt,
och högt uppe i nacken låg det vridet i én lös knut utan
prydnad, ögonhår och ögonbryn voro också ganska
ljusa, men ögonen mörka och pupillerna så stora, att de
fyllde det mesta af ögonstenarna och gjorde, att dessa
ibland nästan sågo svarta ut.

Både blicken och den tämligen stora munnen hade
det lugnaste uttryck, ett uttryck, som kommer först
efter mycken strid; men öfver pannan hvilade ännu
bekymrade, gåtfulla skyar, och munnen hade ett smärtsamt
drag, hvilket såg ut, som om det alltid fanns där och
gaf de fina läpparna en sträng prägel.

Hon var klädd i en gul sidenklädning af något
mörkare färg än hennes hår, och hals och armar hade en
skinande hvithet, denna pärlemohvithet, som endast följer
med det ljusaste hår.

Den unge mannen vid hennes sida satt ännu
framåtlutad, med händerna tryckta mot ansiktet och det tjocka
håret nedfallande öfver pannan. Utan att se upp, sade
han hastigt och hviskande:

»Hvarmed har jag förtjänat detta? Säg mig, hvad
har jag förbrutit för att förtjäna detta!»

»Jag tror dig inte mer», svarade hon stilla.

»Och hvarför tror du mig inte? Förmodligen emedan
de allasamman så länge och så många gånger ha talat
om för dig, att du är alltför god åt mig, att du är rik
och jag fattig, att du kunde få hvem du vill och att
jag nu i sju, åtta år gått här och smäktat för dig utan
att uträtta någonting, utan att ännu ha så mycket, att
jag kan gifta mig på det.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free