- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
90

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en resande eller en konstnär, men dess odödliga skönhet
var lika ung och lika tillbedjansvärd, ehuru den moderna
världen likgiltigt skyndade förbi den för att följa
järn-vägslinien.

För öfrigt var staden stilla, så stilla, som en italiensk
stad kan vara det midt i sommarhettan, då folk
egentligen endast är ute tidigt om morgonen eller om aftonen
en stund före solnedgången, på piazzan framför dömen.
Djupt inne i de små propra bodarna kunde man se en
och annan figur sitta och sofva i skuggan; då och då
lyftes en jalusi, och ett svartögd t flickhufvud tittade fram
vid ljudet af fotsteg på gatan — men annars tystnad.

Efter allt det lifliga stoj, som de stora italienska
städerna bjuda på, fann man sig väl i denna stillhet. Jag
plägade göra långa promenader på måfå för att från alla
kringliggande höjder betrakta det stora landskapet.

En dag hade jag sålunda gått upp till ett berg, där
den så kallade eremiten bodde — icke så mycket för
eremitens som för utsiktens skull. Den hårda vägen
slingrade sig mellan kalkklippoma som ett bredt hvitt band
uppför berget, men där var hett att gå, och jag tog en
och annan genväg upp förbi vigner och köksträdgårdar

och därpå öfver det steniga berget, där ingen grönska

syntes till men stora massor af röd vallmo plötsligt slogo
fram som eld ur marken. Som vanligt var målet långt
högre och långt svårare att nå, än det nedifrån synts

vara. Ju högre upp jag kom, desto högre tycktes den

lilla träddunge sväfva, där eremitens hus blänkte som en
hvit punkt. Morgonsolen började bli middagssol. Jag
satte mig rätt ofta att hvila under en och annan ek eller
ett olivträd, som bjöd på sin tunna skugga. Gräset var
sparsamt mellan stenarna därunder, och gångstigen blef
allt brantare, men jag hade nu föresatt mig att nå mitt
mål.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free