- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
94

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Nå, som ni vill», svarade han och saktade sin gång,
så att han nu gick endast ett litet stycke framfor mig.

Det var en gosse på elfva, tolf år, lång, smärt, med
ganska ljust hår och ljusbruna ögon, men han hade
likväl ett alldeles italienskt utseende. Linierna hade den
renhet, som man så sällan ser i nordiska ansikten.
Ögonen lågo i stora ögonhålor med höga ögonlock och fina,
vågiga bryn. Munnen, som hade ett vekt, barnsligt
uttryck, var liten och fint formad. Själfva fargen på hans
ljusa hår hade en varm glans och var icke blekt som
våra bondbarns linfargade hår. Medan han gick, åt han
oupphörligt körsbär och spottade kärnorna så långt bort
han kunde. Han var klädd endast i en skjorta och ett
par byxor, barfota och med en stor söndrig halmhatt på
hufvudet men så ren och snygg, att det alls icke
föreföll mig obehagligt, då han, gripen af en plötslig
ingif-velse, vände sig om, räckte ut handen med körsbären
och sade:

»Vill ni ha?»

»Tack!» sade jag och tog ett par af de stora saftiga
bären. De läskade bättre än eremitens sparsamma
källsprång.

Gossen började åter gå så fort, att jag icke kunde
följa, och nu var det dubbelt svårare, emedan han hade
gått genom en liten port, som ledde in genom en enskild
olivplantering, och vägen här var knagglig och full af sten.

»Vänta, så skall jag hjälpa», sade han och räckte ut
handen, ty nu voro körsbären uppätna.

Jag tog emot hans utsträckta hand, och han gick
förut, i det han beständigt höll mig tillbaka med styf
arm, på det jag icke skulle komma för raskt nedför den
branta gångstigen.

»Hvad du är stark!» sade jag, då jag märkte, huru
fast han stödde mig. »Och du är ändå så ung!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free