- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
105

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon suekade djupt; en underlig, stönande suck, som
om hon behöfde lätta sitt bröst från en börda, — och
så sade hon plötsligt:

»Hvarför skulle jag inte kunna säga er det? — Ni,
en främling! Hvad ondt skulle det kunna göra vare sig
er eller mig?»

Hon gick och ställde sig i dörren. Den ena armen
sträckte hon högt upp långs dörrposten och lutade sitt
hufvud däremot. Så stod hon en stund och såg ut emot
bergen.

»Ser ni, signora», sade hon, »han var den enda
människa i världen, som har brytt sig om mig, — den
enda! Jag har hvarken haft far eller mor. Jag är
funnen på landsvägen, — una trovatella, som ingen ville
kännas vid och som ingen kunde hålla af. Jag har varit
tvungen att arbeta och släpa från det jag var så stor
som så! — Några voro goda emot mig, andra
misshandlade och slogo mig, men ingen brydde sig om mig för
min egen skull. När jag inte var tillräckligt stark till
ett arbete, måste jag ge plats för en annan, som var

starkare än jag.–––––

Då jag växte upp, sade de, att jag blef vacker att
se på, och de unga karlarne här omkring ville skämta
med mig och tala med mig om kärlek, — men jag tålte
det inte. Jag visste ju så väl, att ingen af dem skulle
vilja taga mig till hustru; en fattig stackare som jag,
som inte hade så mycket, att jag kunde köpa min
brud-klädning en gång. — Jag var stolt emot dem, och de
började hata mig och håna min fattigdom.

Så kom kriget. En dag ryckte ett regemente in i
byn där nere. — Ni kan inte tänka er det! Vapnen,
som gnistrade i solen! Alla hästarna som stampade, och
musiken framför! När de blåste i trumpeterna och slogo
på trummorna, ryste det i mig; men jag var inte rädd,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/2/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free