- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
106

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag vet inte hvad det var; det var någonting underligt,
som kröp i hela kroppen på mig! Och midt ibland
ryttarne red han! Han hade ett likadant guldhår som
Giovanni har, och när solen sken därpå, såg han ut som
den helige Sankt Georg här uppe i kyrkan, — han, som
sitter på den hvita hästen med lansen i handen. Och
alla människor hade flockat sig tillsammans och ropade:
Lefve Viktor Emanuel! Lefve Italien!»

Hon hade blifvit alldeles blek, medan hon talade,
och ögonen vidgade sig, som om hon såg en syn.

»Jag stod bland de andra nere vid vägen», fortsatte
hon, »men för att bättre se hade jag krupit upp på en
sten, och han såg mig, och han vinkade med handen
till mig, och han vände sig i sadeln och såg efter mig.

Jag försökte inte träffa honom igen, och han sökte
inte mig. Vi träffade hvarandra utan att vilja det. En
afton, då jag vände om en krökning af vägen, kom jag
alldeles inpå honom. Himmeln hade väl bestämt det så!

Vi blefvo vänner, signora, och han, som var så
förnäm och vacker och tapper, han sade mig, att han
älskade mig, att jag var den skönaste kvinna han sett i
världen, att det var de lyckligaste ögonblicken i hans
lif, när vi råkades! — Och han kunde väl icke ljuga, han,
med ett sådant ansikte?

Men så reste han. Han måste bort. En morgon
ljödo trummorna och trumpeterna igen, och när de slogo
på trummorna, tyckte jag, att det var mitt hjärta de
slogo på och att det måste brista i tusen stycken. Och
alla ryttame sutto i sadeln, och dammet stod högt
omkring dem, — och så red han bort med de andra, bort
för att slåss för Italien!

Det var någonting här i mitt hufvud», sade hon och
tryckte båda händerna mot hufvudet, »som jag tyckte
skulle brista. — Har ni någonsin känt något sådant?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free