- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
109

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att jag en gång har älskat en människa helt och blifvit
älskad tillbaka? Hvad ondt ha vi gjort? Han var fri,
och jag var fri. Vi ha inte kränkt någons rättigheter.

Fritt och af hela mitt hjärta gaf jag mig åt honom, och

till dess jag lägges i min graf, skall jag inte älska någon
annan än honom.

Ville jag uppsöka honom och fordra något af honom,
skulle jag kanske kunna ångra det. Hvad skulle jag, en
fattig och ovetande kvinna, kunna vara för honom ? Men
under de korta dagar, vi ha känt hvarandra, vet jag, att
jag aldrig gjorde honom sorg, endast glädje.

Det är sant, han öfvergaf mig, men han kunde ju

inte annat. Han måste ut i kriget och göra sin plikt.

— Hvem vet, kanske har han fallit! — Jag tror det
ibland, när jag ser solen gå ner där borta. Jag tycker
jag ser honom där uppe i den himmelska härligheten.
Hur kunna de vilja, att jag skall ångra, att jag älskat
honom?» och hennes ansikte lyste af kärlekens triumf.

»Och så vilja de, att jag skall ångra, att jag har fått
mitt barn! — Det enda jag har att älska och lefva för!

Jag tackar himmeln för honom! Jag tackar
madonnan morgon och afton för den stora lyckan hon har
gifvit mig, då hon skänkte mig en son. Det förstår ni,
som är mor! Hvad förstår en man — en präst om
sådana saker!

För öfrigt äro mina lyckligaste dagar snart förbi»,
fortsatte hon med sorgsen stämma. »Den tid är förbi,
då jag gaf honom bröstet och bar honom med mig hvart
jag gick, — och sedan den tiden, då han började gå och
alltid sprang bredvid mig och höll mig i handen eller
i kjolen. — Nu går han ensam — eller med kamraterna.
Jag känner inte hans tankar nu som förr.

Jag vet nog, att det är alla mödrars öde, att deras
barn resa ifrån dem, — men när man bara har en, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free