- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
136

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ned däröfver. Bokarna sprid de de stora,
solfjädersfor-made grenarna med det genomskinliga ljusa löfvet öfver
de ridande, och från de gröna löfmassorna strömmade en
doft af friskhet, af våt jord, skogsblommor och kåda,
som var styrkande och glädjebringande, som sommarens
första budskap kan vara.

Det ridande sällskapet bestod af en tio, tolf personer.

I spetsen red en mycket ung flicka. Hon kunde
knappt vara sjutton år. Hon red en liflig, brun häst,
som var tämligen nyinridcn och som oupphörligt frustade
och slog med betslet.

Men hon styrde den säkert med strama tyglar, och
ägnade den icke någon odelad uppmärksamhet. Hon
satt med hufvudet litet tillbakalutadt och såg upp emot
det gröna löftaket öfver henne. Under den lilla, svarta
hatten bar hon sitt mörka hår kortklippt och i lockar.
Näsan var kort, munnen hade ett gladt, modigt leende,
och de bruna ögonen, som lyfte sig under de svarta
ögonbrynen, uttryckte endast en känsla: glädje öfver att
‘vara till. Hennes bruna kinder hade fått en varm
rodnad af ridten, och hela hennes person var ett uttryck
af våren själf, full af förhoppningar, styrka och hälsa.

Hon red hela tiden ett litet stycke framför det öfriga
sällskapet, som om hon vore ifrig att nå upp till andra
och nya vägar och utsikter, som väntade henne där uppe.

Strax bakom henne kommo tre unga officerare, som
alla tycktes lika ifriga att vara henne närmast. Men
vägen tillät icke, att man länge red två vid sidan af
hvarandra, och beständigt stridde de tre om platsen, så
att än den ene och än den andre var henne närmast.
När de talade till henne, svarade hon dem med en hög,
ungdomlig stämma eller skrattade gladt och klingande
åt deras anmärkningar, men hennes uppmärksamhet var
lika litet fast vid dem som vid hästen. Hon såg be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free