- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
158

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stodo som en gigantisk bergskedja öfver jordens låga
berg därunder, fingo lysande, blodiga kanter.

Så kom den första åskskrällen dämpadt rullande.

Alla böjder genljödo svagt. Det var, som om jorden
suckade till svar på himmelns upprop. — Ännu ett par
åskknallar, närmare, längre uthållande, och nu började
det på allvar!

Det lät, som om en värld af jättar förde krig
inbördes. Våldsamma, sönderslitande följde skrällarna på
hvarandra, och blixtarna korsade hvarandra så tätt, att
de tycktes vara öfverallt. Hela luften darrade af
ljusstrålar. Violettsvarta lågo skogarna öfver höjderna, där
skyarna beständigt tryckte sig djupare ned, som om de
ville kväfva jorden.

Ovädret röt och slog, det tumlade i vildt raseri upp
och nedför de långa skogshöjderna. Blixtarna störtade

sig ned öfver skogarna, och där de föllo, ljödo långa,

splittrande knallar, som om jorden skulle remna.

Nästan en timme rasade det så, och först då kom

regnskuren. I hårda, rasslande droppar slog den först

fram öfver jorden, och så störtade den ned. Vred,
hänsynslös som en lössläppt lidelse, brusade den ned öfver

skogarna. Först i vild häftighet; så grät den sig mätt
och trött, och så upphörde den alldeles plötsligt.

Åskan hade dragit sig tillbaka. Långt borta öfver
bergen gjorde den ännu sina sista, mumlande
invändningar, och så tystnade den alldeles.

Solen steg fram som ur ett bad.

Var det verkligen samma heta, trötta sol som i går?

Naturen log öfverallt emot mig med tårar i ögonen.

Nu var det öfverståndet, nu kunde den börja lefva
igen.

Jag har alltid älskat åskan. Den säger saken rent
ut, vid dess rätta namn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free