Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så snart hon »uppförde sig ordentligt», så kallade
han det, var han vänlig igen och låtsade som om han
icke hade märkt det föregående. Nina visste mycket
väl, att hon alldeles icke uppnådde något med att
gifva efter för sina anfall af motvilja och obehag och
hon kämpade mer och mer emot dem.
Dessa tysta, kalla möten emellan henne och hennes
man tärde på henne som något ondt och onaturligt.
Hon måste vara god och mild, annars kunde hon icke
lefva.
Ännu ibland försökte hon att häntyda på hans
barn och fråga om hans planer för dem, men hans
svar voro då alltid korta och afvisande, och till sist
sade han rent ut, att han ville bedja henne att icke
blanda sig i denna sak; den förstod endast han och
skulle göra allt på bästa sätt för alla.
»Jag ber dig, låt det vara sista gången vi tala
om detta», sade han med ett afgörande hårdt slag på
den öppna tidningen, — och Nina teg. Hon tänkte
mindre och mindre derpå, men medvetandet om, att
detta mörka, mystiska förhållande alltjemt existerade
oförklarad t, var dock för henne det samma, som om
hon skulle veta att det spökade i ett bestämdt rum
i huset, fastän ingen vågade att sofva der inne och
öfvertyga sig de rom.
Det hade kommit ett underligt, resigneradt lugn
öfver henne. Hon hade fått något forskande, ängsligt
i ögonen, som om hon väntade på nya och hemska
upptäckter, som kunde komma från den sida hon minst
anade, och de kommo också.
En af Ninas stödjepunkter för hennes aktning
för sin man var den föreställningen, att han var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
