Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du är väl inte ond på mig?» sade Maria. Hon
var mycket rörd.
»Ond?» Dina log. Det gnistrade i alla de ljusa
topaserna kring hennes hals, då hon skakade på
huf-vudet. Hon lade sin bara hand på Marias skuldra.
»Nej, men jag kan bara inte förstå, hur du har
kunnat uppfinna en sådan roll, som liksom är skapad
för mig.»
»Jaså, det kan du inte förstå», svarade Maria och
såg på Dina med sitt gamla hänryckta uttryck. »Tror
du inte, att jag känner dig, du underliga! Ser du
inte, att det är dig sjelf, som du spelar?»
Dina såg på henne från sidan, förvånad,
misstänksam.
»Mig sjelf?» återtog hon. — —
Hon stod tyst ett Ögonblick, och så brast hon i
skratt.
Ute på landet höll sommarsolen på att roa sig
på bästa sätt. Naturen var fullfärdig, och det fans
oändliga anledningar för solskenet att leka och lefva.
Det hoppade och sprätte såsom otaliga gnistor i
vågorna på den blåa sjön, som låg och sken mellan
uddarna på de gröna stränderna, hvilka stucko fram
bakom hvarandra som kulisserna på en teater.
Det gjorde riktigt ondt i ögonen, som när någon
hastigt drar en blank knif förbi ens ögonhår. Och
björkarna! Ja, de stodo och darrade med glansljus på
hvart enda blad upp emot den blå luften. Det såg
ut, som om det var eld i dem, som om de darrade
och hviskade: »Vi brinna upp af bara sällhet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
