- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XI. Ölands södra udde

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XI. Ölands södra udde

3 - 6 april

På den sydligaste delen av Öland ligger en gammal kungsgård, som heter Ottenby. Det är en rätt stor egendom, som sträcker sig tvärsöver ön, från strand till strand, och den är märkvärdig därför, att den alltid har varit ett tillhåll för stora djurskaror. På sextonhundratalet, när kungarna brukade fara över till Öland för att jaga, var hela egendomen inte något annat än en stor hjortpark. På sjuttonhundratalet funnos där ett stuteri, där ädla rashästar uppföddes, och ett schäferi, där flera hundra får underhöllos. I våra dagar finnas vid Ottenby varken fullblodshästar eller får. I deras ställe leva där stora skaror av unghästar, som skola användas vid våra kavalleriregementen.

Det finns säkert inte i hela landet någon gård, som kan vara en bättre uppehållsort för djur. Längs efter den östra kusten ligger den gamla schäferiängen, som är en fjärdedels mil lång, den största ängen på hela Öland, där djuren kunna beta och leka och tumla sig lika fritt som i vildmarken. Och där finns den berömda Ottenby lund med de hundraåriga ekarna, som ge skugga för sol och lä för den stränga Ölandsblåsten. Och så får man inte glömma den långa Ottenby mur, som går från strand till strand och skiljer Ottenby från den övriga ön, så att djuren kunna veta hur långt den gamla kungsgården sträcker sig och akta sig att ge sig in på annan mark, där de inte äro så väl fredade.

Men det är inte nog med att det finns gott om tama djur på Ottenby. Man skulle nästan kunna tro, att det vilda också hade en känsla av att på ett gammalt kronogods bör både vilt och tamt kunna räkna på huld och skydd, och det är därför, som de i så stora skaror våga sig dit. Förutom att där ännu finnas kvar hjortar av den gamla stammen och att harar och grav-änder och rapphöns älska att leva där, så utgör den på våren och sensommaren en viloplats för många tusental av flyttfåglar. Framför allt är det på den sumpiga östra stranden nedanför schäferiängen, som flyttfåglarna slå ner för att beta och vila.

När vildgässen och Nils Holgersson äntligen hade letat sig fram till Öland, slogo de som alla andra ner på stranden under schäferiängen.

Dimman låg tät över hela ön liksom förut över havet. Men pojken blev ändå häpen över alla de fåglar, som han urskilde bara på det lilla stycke av stranden, som han kunde se ut över.

Det var en låg sandstrand med stenar och vattenpussar och en mängd uppkastad tång. Om pojken hade fått välja, skulle han väl aldrig ha tänkt på att slå ner där, men fåglarna ansågo visst detta för ett riktigt paradis. Änder och grågäss gingo och betade på ängen, närmare vattnet sprungo snäppor och andra strandfåglar. Lommarna lågo i havet och fiskade, men mest liv och rörelse var det på de långa tångbankarna utanför kusten. Där stodo fåglarna tätt bredvid varandra och plockade i sig larver, som måtte ha funnits i gränslös mängd, för det märktes aldrig, att det uppstod någon klagan över brist på mat.

De allra flesta skulle resa vidare och hade slagit ner bara för att få vila, och så snart som anföraren för en flock tyckte, att kamraterna hade vederkvickt sig tillräckligt, sade han: "Är ni nu färdiga, så ger vi oss väl av."

"Nej, vänta, vänta! Vi är inte mätta ännu på länge," sade följesfolket.

"Ni tror väl inte, att jag ämnar låta er äta så mycket, att ni inte kan röra er?" sade anföraren, smällde i vingarna och satte av. Men det hände mer än en gång, att han måste vända om, därför att han inte kunde förmå de andra att följa med.

Utanför de yttersta tångbankarna låg en flock svanor. De brydde sig inte om att gå i land, utan vilade sig genom att ligga och gunga på vattnet. Då och så döko de ner med halsarna och hämtade upp mat från havsbottnen. När de hade fått fatt i något riktigt gott, gåvo de till höga rop, som ljödo likt trumpetstötar.

När pojken hörde, att det låg svanor på grundet, skyndade han ut på tångbankarna. Han hade aldrig sett vildsvan på nära håll förut. Han hade lycka med sig, så att han kom alldeles fram till dem.

Pojken var inte den enda, som hade hört svanorna. Både vildgäss och grågäss och änder och lommar summo ut mellan bankarna, lade sig som en ring runt om svanflocken och stirrade på den. Svanorna blåste upp fjädrarna, höjde vingarna som segel och lyfte halsarna högt i vädret. Ibland sam en och annan av dem fram till en gås eller storlom eller dykand och sade ett par ord. Och då tycktes det, som om den tilltalade knappt skulle våga lyfta näbben för att svara.

Men så var det en smålom, en liten svart odygdspåse, som inte kunde stå ut med all denna högtidlighet. Han dök helt hastigt och försvann under vattenytan. Strax därpå skrek en av svanorna till och simmade undan så hastigt, att vattnet skummade. Därpå stannade han och började på nytt de majestätisk ut. Men snart skrek en annan till på samma sätt som den första, och så skrek en tredje.

Nu orkade inte smålommen stanna längre under vattnet, utan han visade sig på vattenytan liten och svart och onskefull. Svanorna störtade emot honom, men när de sågo vad det var för en liten stackare, vände de tvärt, liksom om de hölle sig för goda att bråka med honom. Då dök smålommen på nytt och nöp dem i fötterna. Det gjorde säkert ont, och det värsta var, att de inte kunde bibehålla sin värdighet. Med ens gjorde de slag i saken. De började piska luften med vingarna, så att det dånade, foro fram ett långt stycke liksom springande på vattnet, fingo äntligen luft under vingarna och lyfte.

När svanorna voro borta, blev det stor saknad efter dem, och de, som förut hade haft roligt åt smålommens tilltag, klandrade honom nu för hans oförsynthet.

Pojken gick åter inåt land. Där ställde han sig att se på hur snäpporna lekte. De likande små, små tranor, hade liksom dessa små kroppar, höga ben, långa halsar och lätta, svävande rörelser, men de voro inte gråa, utan bruna. De stodo i en lång rad på stranden, där den spolades av vågorna. Så snart en våg strömmade in, sprang hela raden baklänges. Så snart den sögs ut, följde de efter. Och s å höllo de på i timtal.

De grannaste av alla fåglarna voro grav-änderna. De voro nog släkt med vanliga änder, för de hade som dessa en tung, satt kropp, bred näbb och simfötter, men de voro mycket praktfullare utstyrda. Själva fjäderskruden var vit, kring halsen buro de ett brett gult band, vingspegeln blänkte i grönt, rött och svart, vingspetsarna voro svarta, och huvudet var svartgrönt och skiftade som siden.

Så snart några av dem visade sig på stranden, sade de andra fåglarna: "Titta på de där! De förstår sig på att kluta ut sig." - "om de inte voro så granna, skulle de inte behöva gräva sina bon nere i jorden, utan kunde ligga oppe i dagen som en annan," sade en brun gräsandhona. - "De må bjuda till hur mycket som helst, så kan de då aldrig komma att ta sig något ut med en sådan näsa, som de har," sade en grågås. Och detta var verkligen sant. Grav-änderna hade en stor knöl på näbbroten, som skämde bort deras utseende.

Utanför stranden foro måsar och tärnor fram över vattnet och fiskade. "Vad är det för fisk, som ni tar opp?" frågade en vildgås - "Det är spigg. Det är Ölandsspigg. Det är den bästa spigg i världen," sade en mås. "Vill du inte smaka?" Och han flög emot gåsen med munnen full av de små fiskarna och ville ge henne. "Usch då! Tror du jag vill äta sådan där otäckhet?" sade vildgåsen.

Nästa morgon var det alltjämt lika dimmigt. Vildgässen gingo på ängen och betade, men pojken hade gått ner till stranden för att samla in musslor. Det fanns gott om dem, och när han tänkte på att han nästa dag kanske skulle vara på ett ställe, där han inte kunde få någon mat alls, så beslöt han, att han skulle försöka göra sig en liten påse, som han kunde plocka full av musslor. Han fann på ängen gammal starr, som var seg och stark, och av den började han fläta sig en ränsel. Detta hade han arbete med i flera timmar, men han var också riktigt nöjd med den, när den var färdig.

Vid middagstiden kommo alla vildgässen springande och frågade om han hade sett den vita gåskarlen. "Nej, inte har han varit med mig," sade pojken. - "Vi hade honom med oss ända tills helt nyligen," sade Akka, "men nu vet vi inte mer var han finns."

Pojken for upp och blev förfärligt rädd. Han frågade om någon räv eller örn hade visat sig, eller om någon människa hade varit synlig i närheten. Men ingen hade kunnat märka något farligt. Gåskarlen hade nog bara gått vilse i dimman.

Men det var lika stor olycka för pojken, på vad sätt den vite än hade kommit bort, och han gav sig genast åstad för att söka efter honom. Dimman skyddade honom, så att han kunde springa osedd vart som helst, men den hindrade honom också från att se. Han sprang söderut efter kusten ända ner till fyren och mistkanonen på öns yttersta udde. Överallt var det samma fågelvimmel, men ingen gåskarl. Han vågade sig fram till Ottenby gård, och han sökte igenom varenda en av de gamla ihåliga ekarna i Ottenby lund, men han fann inte något spår av gåskarlen.

Han sökte, ända tills det började mörkna. Då måste han bege sig tillbaka till östra stranden. Han gick med tunga steg och var fasligt dyster till sinnes. Han visste inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick reda på gåskarlen. Det fanns ingen han mindre kunde undvara.

Men när han vandrade över schäferiängen, vad var det väl för ett stort vitt, som kom emot honom i dimman, om inte gåskarlen? Han var alldeles oskadd och mycket glad över att han äntligen hade kunnat leta sig tillbaka till de andra. Dimman hade gjort honom så yr i huvudet, sade han, att han hade gått runt på den stora ängen hela dagen. Pojken slog i glädje armarna om hans hals och bad honom, att han skulle ta sig till vara och inte gå ifrån de andra. Och de lovade han säkert att han aldrig mer skulle göra. Nej, aldrig mer.

Men nästa morgon, när pojken gick nere på strandbrädden och sökte musslor, kommo gässen springande och frågade om han hade sett till gåskarlen.

Nej, det hade han visst inte. Ja, då var gåskarlen borta igen. Han hade gått vilse i dimman på samma sätt som förra dagen.

Pojken sprang åstad i stor förfäran och började söka. Han fann ett ställe, där Ottenby mur var så nedrasad, att han kunde klättra över den. Sedan gick han omkring både nere på strandbrädden, som så småningom vidgade ut sig och blev så stor, att där fanns plats för åkrar och ängar och bondgårdar, och uppe på det platta höglandet, som intog mitten av ön, där det inte fanns andra byggnader än väderkvarnar, och där växtmattan var så tunn, att det vita kalkberget lyste fram under den.

Gåskarlen kunde han emellertid inte finna, och när det led mot kvällen och pojken måste vända åter till stranden, kunde han inte tro annat, än att reskamraten var förlorad. Han var så modlös, att han inte visste vad han skulle ta sig till.

Han hade redan klättrat över muren igen, när han hörde en sten rasa tätt bredvid. När han vände sig om för att de vad det var, tyckte han sig urskilja något, som rörde sig i en stenhög, som låg alldeles invid muren. Han smög närmare och såg då den vita gåskarlen komma mödosamt vandrande uppför stenhögen med flera långa rottågor i munnen. Gåskarlen såg inte pojken, och denne ropade inte till honom, utan tyckte, att det var skäl att första ta reda på varför gåskarlen på detta sätt försvann gång på gång.

Han fick också snart veta orsaken. Uppe i stenröset låg en ung grågås, som ropade av glädje, när gåskarlen kom. Pojken smög närmare, så att han hörde vad de sade, och fick då veta, att grågåsen var skadad i ena vingen, så att hon inte kunde flyga, och att hennes flock hade rest ifrån henne och lämnat henne ensam. Hon hade varit nära att dö av hunger, när den vita gåskarlen förra dagen hade fått höra hennes rop och sökt upp henne. Alltsedan hade han hållit på att bära mat till henne. Båda två hade de hoppats, att hon skulle bli frisk, innan han lämnade ön, men hon kunde ännu varken flyga eller gå. Hon var mycket bedrövad över detta, men han tröstade henne med att han inte skulle resa på länge. Till sist bjöd han henne godnatt och lovade, att han skulle komma tillbaka nästa dag.

Pojken lät gåskarlen gå, och så snart som han var borta, smög han sig i sin tur upp i stenröset. Han var ond för att han hade blivit narrad, och nu ville han säga den där grågåsen, att gåskarlen var hans egendom. Han skulle föra pojken till Lappland, och det kunde inte bli tal om att han finge stanna här för hennes skull. Men när han nu såg unggåsen på nära håll, förstod han både varför gåskarlen hade gått och burit mat till henne i två dar, och varför han inte hade velat tala om, att han hjälpte henne. Hon hade det vackraste lilla huvud, fjäderskruden var som mjukt siden, och ögonen voro milda och bedjande.

När hon fick se pojken, ville hon springa undan. Men den vänstra vingen var ur led och släpade mot marken, så att den hindrade alla hennes rörelser.

"Du ska inte vara rädd för mig," sade pojken och såg inte alls så ond ut, som han hade ämnat visa sig. "Jag är Tummetott, som är Mårten gåskarls reskamrat." fortfor han. Och så blev han stående och visste inte vad han ville säga.

Det kan ibland finnas något hos djur, som gör, att man undrar vad de äro för slags varelser. Man känner sig nästan rädd för att de skola vara förvandlade människor. Det var något sådant med grågåsen. Så snart som Tummetott sade vem han var, sänkte hon halsen och huvudet mycket behagfullt inför honom och sade med en röst som var så vacker, att pojken inte kunde tro, att det var en gås, som talade: "Jag är mycket glad, att du har kommit hit för att bistå mig. den vita gåskarlen har sagt mig, att ingen är så klok och så god som du."

Hon sade detta med en sådan värdighet, att pojken blev riktigt blyg. "Det här kan väl inte vara någon fågel," tänkte han. "Det är säkert en förtrollad prinsessa."

Han fick stor lust att hjälpa henne och stack in sina små händer under fjädrarna och kände utmed vingbenet. Benet var inte brutet, men det var något i olag med leden. Han fick ner fingret i en tom ledhåla. "Akta dig nu!" sade han, tog ett fast tag om benpipan och passade in den, där den skulle vara. Han gjorde det riktigt raskt och bra för att vara första gången. som han försökte sig på dylikt, men det måtte ha gjort mycket ont, för den stackars unggåsen utstötte ett enda gällt skrik, och sedan sjönk hon ner bland stenarna utan att ge ifrån sig ett livstecken.

Pojken blev förfärligt skrämd. Han hade velat hjälpa henne, men nu var hon ju död. Han tog ett långt hopp ner från stenröset och sprang sin väg. Han tyckte, att det var som om han hade dödat en människa.

Nästa morgon var det klart och dimfritt, och Akka sade, att nu skulle de fortsätta resan. Alla de andra voro villiga att fara, men den vita gåskarlen gjorde invändningar. Pojken förstod nog, att han inte ville fara ifrån grågåsen. Men Akka hörde inte på honom, utan begav sig åstad.

Pojken sprang upp på gåskarlens rygg, och den vite följde flocken, fastän långsamt och ovilligt. Pojken var riktigt glad, att de fingo fara ifrån ön. Han hade samvetskval för grågåsens skull och hade inte velat säga gåskarlen hur det hade gått, när han hade velat bota henne. Det voro nog bäst, om Mårten gåskarl aldrig finge veta detta, tänkte han. På samma gång undrade han på att den vite hade hjärta att fara ifrån grågåsen.

Men plötsligt vände gåskarlen. Tanken på unggåsen hade blivit honom övermäktig. Det finge gå hur det ville med Lapplandsresan. Han kunde inte följa med de andra, när han visste, att hon låg ensam och sjuk och skulle svälta ihjäl.

Med några vingslag var han framme vid stenröset. Men då låg det ingen grå unggås mellan stenarna. "Dunfin! Dunfin! Var är du?" frågade gåskarlen.

"Räven har nog varit framme och tagit henne," tänkte pojken. Men i detsamma hörde han en vacker röst svara gåskarlen: "Jag är här, gåskarl, jag är här! Jag har bara tagit mig ett morgonbad." Och upp ur vattnet kom den lilla grågåsen frisk och välbehållen och berättade, att Tummetott hade dragit hennes vinge i led, och att hon var alldeles bra och redo att följa med på färden.

Vattendropparna lågo som pärlstänk på hennes sidenskiftande fjädrar, och Tummetott tänkte återigen, att hon var en riktig liten prinsessa.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free