Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.
Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarn på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar. "Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det," sade han för sig själv.
Men det var nästan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, för just som han stod på tröskeln och var färdig att gå, stannade han och vände sig mot honom. "Eftersom du inte vill gå i kyrkan med mor och mig," sade han, "så tycker jag, att du åtminstone kan läsa predikan hemma. Vill du lova, att du gör det?" "Ja," sade pojken, "det kan jag väl göra." Och han tänkte förstås, att inte skulle han läsa mer, än han hade lust till.
Pojken tyckte, att han aldrig hade sett sin mor så fortfärdig. I ett nu var hon borta vid vägghyllan, tog ner Luthers postilla och lade den på bordet framme vid fönstret med dagens predikan uppslagen. Hon slog också upp i evengelieboken och lade den brevid postillan. Sist drog hon fram till bordet den stora länstolen, som blev köpt på auktionen i Vemmenhögs prästgård förra året, och där eljest ingen annan än far fick sitta.
Pojken satt och tänkte, att mor gjorde sig alltför mycket besvär med den där uppdukningen, för han ämnade inte läsa mer än en eller annan sida. Men nu var det för andra gången alldeles så, som om far skulle ha kunnat se tvärsigenom honom. Han gick fram till pojken och sade med sträng röst: "Kom nu ihåg, att du läser ordentligt! har du då hoppat över något, så går det inte väl för dig."
"Predikan är fjorton och en halv sida," sade mor liksom för att råga måttet. "Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom den."
Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla. "Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över predikan hela tiden, som de var borta", tänkte han.
Man far och mor gingo visst inte och lyckönskade sig till något, utan istället voro de ganska bedrövade. De voro ett fattigt husmansfolk, och deras ställe var inte mycket större än en trädgårdstäppa. Då de först flyttade dit, kunde där inte födas mer än en gris och ett par höns, men de voro ovanligt strävsamma och duktiga människor, och nu hade de både kor och gäss. Det hade gått ofantligt framåt för dem, och de skulle ha vandrat nöjda och glada till kyrkan den vackra morgonen, om de inte haft sonen att tänka på. Far klagade över att han var trög och lat: ingenting hade han velat lära i skolan, och han var så oduglig att man nätt och jämnt kunde sätta honom till att valla gäss. Och mor nekade inte till att detta var sant, men hon var mest bedrövad över att han var vild och elak, hård mot djur och illvillig mot människor. "Månne Gud bryta hans ondska och ge honom ett annat sinneslag!" sade mor. "Annars blir han till en olycka både för sig själv och oss."
Pojken stod en lång stund och funderade om han skulle läsa predikan eller inte. Men så kom han överens med sig själv, att den här gången var det bäst att vara lydig. Han satte sig i prästgårdslänstolen och började läsa. Men då han hade hållit på en stund med att rabbla upp orden halvhögt, så var det, som om det där mumlandet skulle ha sövt honom, och han märkte, att han nickade till.
Ute var det allra vackraste vårväder. Året var inte längre kommet än till den tjugonde mars, men pojken bodde i Västra Vemmenhögs socken långt nere i södra Skåne, och där var våren redan i full gång. Det var inte grönt än, men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten i alla diken, och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten. Allt det krattet, som växte på stengärdsgården, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen långt borta stod och liksom svällde och blev tätare för varje ögonblick. Himmelen var hög och rent blå. Stugdörren stod på glänt, så att det hördes in i rummet hur lärkorna drillade. Hönsen och gässen gingo på gården, och korna, som kände vårluften ända in i båsen, gåvo ibland till ett råmande.
Pojken han läste och nickade och stred mot sömnen. "Nej, jag vill inte somna," tänkte han, "för då hinner jag inte igenom det här på hela förmiddagen."
Men hur det var, så somnade han.
Han visste inte om han hade sovit litet eller länge, men han vaknade vid att han hörde ett lätt buller bakom sig.
På själva fönsterbrädet rätt framför pojken stod en liten spegel, och i den syntes nästan hela rummet. I detsamma som nu pojken lyfte på huvudet, råkade han titta i spegeln, och då såg han, att locket till mors kista hade blivit uppslaget.
Det var så, att mor ägde en stor tung, järnbeslagen ekkista, som ingen annan än hon själv fick öppna. Där förvarande mor allt det hon hade ärvt efter sin mor, och som hon var särskilt rädd om. Där lågo ett par gammaldags bondkvinnedräkter av rött kläde med kort liv och veckad kjol och pärlbesatt bröstsmäck. Där funnos stärkta, vita huvudklutar och tunga silversöljor och kedjor. Folk ville inte gå med sådant nu för tiden, och mor hade flera gånger tänkt på att göra sig av med de gamla sakerna, men så hade hon inte haft hjärta till det.
Nu såg pojken i spegeln alldeles tydligt, att locket till kistan stod öppet. Han kunde inte förstå hur detta hade gått till, för mor hade stängt kistan, innan hon gick. Det skulle nog inte ha hänt mor, att hon hade lämnat den kistan öppen, när han var ensam hemma.
Han blev riktigt hemsk till mods. Har var rädd för att en tjuv hade smugit sig in i stugan. Han vågade inte röra sig, utan satt stilla och stirrade i spegeln.
Medan han satt så och väntade, att tjuven skulle visa sig, började han undra vad det var för en svart skugga, som föll över kistkanten. Han såg och såg och ville inte tro sina ögon. Men det där, som till en början var skugglikt, blev allt tydligare, och snart märkte han, att det var något verkligt. Det var inte bättre, det, än att en tomte satt och red gränsle över kistkanten.
Pojken hade nog hört talas om tomtar, men han hade aldrig tänkt sig, att de kunde vara så små. Han var inte mer än en tvärhand hög, han, som satt på kistkanten. Han hade ett gammalt, rynkigt, skägglöst ansikte och var klädd i svart långrock, knäbyxor och bredskyggig, svart hatt. Han var mycket prydlig och fin med vita spetsar kring halsen och handlederna, spännen i skorna och strumpeband, och satt och såg på det gammaldags arbetet med sådan andakt, att han inte märkte att pojken hade vaknat.
Pojken blev bra förvånad att få se tomten, men så särdeles rädd blev han däremot inte. Det var omöjligt att bli rädd för en, som var så liten. Och eftersom tomten satt där så upptagen av sitt, att han varken såg eller hörde, tänkte pojken, att det skulle vara lustigt att spela honom ett spratt: knuffa ner honom i kistan och slå igen locket över honom eller något i den vägen.
Men pojken var ändå inte så modig, att han vågade röra vid tomten med händerna, utan han såg sig om i stugan efter något, som han kunde stöta till honom med. Han lät blickarna vandra från liggsoffan till slagbordet och från slagbordet till spisen. Han såg på vattenspannen vid dörren och på slevar och knivar och gafflar och fat och tallrikar, som syntes genom den halvöppna skåpdörren. Han såg upp till fars bössa, som hängde på väggen bredvid de danska kungligas porträtt, och på pelargonierna och fuchsiorna, som blommade i fönstret. Allra sist föllo hans blickar på en gammal flughåv, som hängde på fönsterkarmen.
Knappast hade han fått syn på flughåven, förrän han ryckte den till sig och sprang upp och svängde den utmed kistkanten. Och han blev själv förvånad över en sådan tur, som han hade. Han förstod nästan inte hur han hade burit sig åt, men han hade verkligen fångat tomten. Den stackaren låg på bottnen av den långa håven med huvudet neråt och kunde inte komma upp ur den.
I första ögonblicket visste pojken alls inte vad han skulle ta sig till med sin fångst. Har var bara noga med att svänga håven fram och tillbaka, för att inte tomten skulle få rådrum att klättra upp.
Tomten började tala och bad så innerligt att bli frigiven. Han hade gjort dem gott under många år, sade han, och var värd bättre medfart. Om nu pojken släppte lös honom, så skulle han ge honom en gammal speciedaler, en silversked och en guldpenning, som var lika stor som boetten på hans fars silverur.
Pojken tyckte inte, att detta var mycket bjudet, men det hade gått honom så, att sedan han hade fått tomten i sitt våld, hade han blivit rädd för honom. Han märkte, att han hade gett sig i lag med något, som var främmande och hemskt och inte hörde hans värld till, och han var bara glad att bli av med otyget.
Han gick därför genast in på köpet och höll hoven stilla, för att tomten skulle kunna krypa ut ur den. Men när tomten nästan var ute ur håven, kom pojken att tänka på att han borde ha betingat sig stora ägodelar och allt möjligt gott. Åtminstone borde han då ha ställt upp villkoret, att tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet på honom. "Så dum jag var, som gav honom fri!" tänkte han och började skaka håven, för att tomten skulle ramla ner igen.
Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.
Då han vaknade upp igen, var han ensam i stugan. Han såg inte till ett spår efter tomten. Kistlocket var stängt, och flughåven hängde på sin vanliga plats i fönstret. Om han inte hade känt hur högra kinden brände efter örfilen, skulle han ha varit frestad att tro, att det hade varit en dröm alltsammans. "Hur som helst så lär väl far och mor påstå, att det inte har varit annat," tänkte han. "De kommer nog inte att göra något avdrag i predikan för tomtens skull. Det är bäst jag sätter mig att läsa igen."
Men när han nu gick fram mot bordet, så lade han märke till något underligt. Det kunde ju inte vara så, att stugan hade vuxit. Men varav kom det sig då, att han måste gå så många fler steg, än han brukade, för att komma fram till bordet? Och vad gick det åt stolen? Den såg inte ut att vara större nu än nyss förut, men han måste först stiga upp på slån mellan stolbenen och sedan klättra för att nå till sitsen. Och på samma sätt var det med bordet. Han kunde inte se över bordskivan utan att kliva upp på armstödet.
"Vad i all världen är detta?" sade pojken. "Jag menar tomten har förgjort både länstolen och bordet och hela stugan."
Postillan låg på bordet, och synbarligen var den sig lik, men det måtte ha varit något galet med den också, för han kunde inte komma åt att läsa ett ord i den utan att rent av ställa sig själv i boken.
Han läste ett par rader, men så råkade han att se upp. Därvid föllo hans blickar i spegeln, och så ropade han helt högt: "Se, där är ju en till!"
För i spegeln såg han tydligt en liten, liten parvel, som var klädd i toppluva och skinnbyxor.
"Den där är ju klädd alldeles som jag!" sade pojken och slog ihop händerna av förvåning. Men då såg han, att parveln i spegeln gjorde detsamma.
Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt, och ögonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om
det stod någon liten karl gömd bakom den. Men han fann ingen där, och
då började han skälva av skräck. Ty nu förstod han, att tomten hade
förtrollat honom, och att den där parveln, som han såg bilden av i
spegeln, det var han själv.
