- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXIII. Den sköna lustgården

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXIII. Den sköna lustgården

Söndag 24 april

Nästa dag foro vildgässen norrut över Södermanland. Pojken satt och såg ner på landskapet och tänkte för sig själv, att det inte var likt något av dem, som han hade sett förut. Det fanns inga stora slätter som i Skåne och Östergötland och inga stora, sammanhängande skogstrakter som i Småland, utan det var en blandning av allt möjligt. "Här har de tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning," tänkte pojken, för han såg ingenting annat än små dalar och små sjöar och små kullar och små skogsdungar. Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig. Så snart som en slätt höll på att växa sig stor, kom en kulle och ställde sig i vägen, och om kullen ville länga ut sig till en ås, tog slätten vid igen. Så snart en sjö blev så stor, att den tog sig något ut, smalnade den av till en å, och ån fick inte heller flyta lång sträcka, förrän den blev utvidgad till en sjö. Vildgässen flögo fram så pass nära kusten, att pojken kunde se ut över havet, och han såg, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en mängd öar, och öarna fingo inte heller bli särdeles stora, förrän havet tog vid igen. Det var ständigt ombyte. Barrskog bytte om med lövskog, åkrar och mossar och herrgårdar med bondstugor.

Det var alls inga människor ute och arbetade på åkrarna, men i stället färdades de fram på vägar och stigar. Ur de små skogshemmen på Kolmårdssluttningarna kommo de ut, klädda i svarta kläder, med bok och näsduk i hand. "I dag är det nog söndag," tänkte pojken och satt och såg ner på kyrkfolket. På ett par ställen såg han brudfolk, som körde till kyrkan med stort följe, och på ett annat kom ett liktåg sakta farande framåt vägen. Han såg stora herrskapsvagnar och små bondtrillor, och han såg båtar i sjön, som alla voro på väg till kyrkan.

Pojken for fram över Björkviks kyrka och över Bettna och Blacksta och Vadsbro och därpå mot Sköldinge och Floda. Överallt hörde han klockorna ringa. Det ljöd förunderligt vackert uppe i höjden. Det var, som om hela den klara luften hade förbytts till toner och ljud.

"Se, en sak är då säker," sade pojken, "och det är, att vart jag än kommer här i landet, så ska jag alltid råka på sådana här ringande klockor." Och han kände sig trygg vid den tanken, för fast han nu var borta i en annan värld, så var det, som om han inte skulle kunna komma riktigt vilse, så länge som kyrkklockorna kunde kalla honom tillbaka med sina stora röster.

De hade kommit ett gott stycke in över Sörmland, när pojken fick se en svart punkt, som rörde sig på marken under dem. Han trodde först, att det var en hund, och han skulle inte ha tänkt på den vidare, om det inte hade varit så, att den försökte hålla samma kosa som vildgässen. Den rusade över öppen mark och genom skogsdungar, hoppade över diken, satte över gärdsgårdar och lät ingenting hejda sig.

"Det ser nästan ut, som om Smirre räv voro ute igen," sade pojken. "men, hur som helst, ska vi väl snart flyga ifrån honom,"

Strax därpå satte vildgässen till att flyga med den starkaste fart, som de kunde uppnå, och höllo i härmed, så länge som räven var inom synhåll. När han inte mer kunde se dem, vände de och foro i en stor, vid båge mot väster och söder, nästan som om de hade ämnat flyga tillbaka till Östergötland. "Det måtte nog ha varit Smirre ändå," tänkte pojken, "eftersom Akka så här böjer av åt sidan och tar en annan väg."

När det led mot kvällen den dagen, flögo vildgässen fram över ett gammalt Sörmlandsgods, som kallas Stora Djulö. Det stora, vita boningshuset låg med lövträdsparken bakom sig, och framför sig hade det Stora Djulö sjö med dess utskjutande uddar och kulliga stränder. Det såg gammaldags och inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, när han for fram över gården, och undrade hur det skulle kännas att få stiga in på ett sådant ställe efter slutad dagsresa i stället för att hamna på en sank myr eller en kal isskorpa.

Men sådant var förstås inte att tänka på. Vildgässen slogo i dess ställe ner ett stycke norr om gården på en skogsäng, som var så översvämmad av vatten, att bara några tuvor stucko upp här och där. Det var nära nog det sämsta natthärbärge, som pojken hade haft på hela resan.

Han satt kvar en stund på gåskarlens rygg utan att veta hur han skulle ställa det för sig. Därpå sprang han med långa hopp från tuva till tuva, tills han kom på fast mark, och skyndade sedan åt det håll, där den gamla gården låg.

Nu hände det sig, att just den kvällen sutto några människor i ett torp, som lydde under Stora Djulö, och pratade vid spisbrasan. De hade språkat om predikan och om vårarbetet och om väderleken, men när det sedan började tryta med samtalsämnen, bådo de en gammal gumma, som var mor till torparen, att hon skulle tala om spökhistorier.

Man vet ju, att ingenstans i landet finns det så gott om herrgårdar och spökhistorier som i Sörmland. Gumman hade tjänat på många stora ställen i ungdomen, och hon kände till så mycket underligt, att hon hade kunnat hålla på att berätta ända till morgonen. Hon talade så trovärdigt och bra, att de, som sutto och hörde henne, voro frestade att hålla allt för sanning. De ryckte till av ängslan när gumman ett par gånger avbröt sig mitt i berättelsen och frågade om de inte hörde hur det prasslade. "Att ni inte kan höra, att det är något, som smyger omkring här inne!" sade hon. Men de andra märkte ingenting.

När gumman hade talat om historier från Eriksberg och Vibyholm och Julita och Lagmansö och flera andra håll, var det någon, som frågade om det aldrig hade hänt något sådant där besynnerligt på Stora Djulö. "Åjo, riktigt fritt var det väl inte," sa den gamla. Genast ville de allesammans höra vad det fanns för sägner om deras egen gård.

Då talade gumman om, att det en gång skulle ha legat ett slott norr om Stora Djulö på en backe, där det numera inte fanns annat än skog, och framför det slottet skulle ha legat en skön lustgård. Så hade det en gång hänt, att en, som kallades herr Karl, och som på den tiden styrde hela Sörmland, hade kommit resande till slottet. Och sedan han hade spisat och druckit, hade han gått ut i lustgården, stått där både länge och väl och sett ut över Stora Djulö sjö och de vackra stränderna. Men bäst han stod där och gladde sig åt det, som han såg, och tänkte för sig själv, att det inte fanns vackrare land än Sörmland, så hade han hört någon sucka helt djupt alldeles bakom honom. Då hade han vänt sig om och sett en gammal dagakarl, som stod böjd över sin spade. "Är det du, som suckar så djupt?" hade herr Karl sagt. "Vad har du att sucka över?" - "Jag må väl sucka, som ska gå här och arbeta i jorden dag ut och dag in," hade då dagakarlen svarat. Men herr Karl hade ett häftigt humör, och han tyckte inte om, att folk klagade. "Har du inte annat att klaga över?" hade han ropat. "Jag säger dig, att jag skulle vara nöjd, om jag finge gå och gräva i Sörmlands jord i all min tid." - "Måtte det då gå ers nåde så, som ni önskar!" hade dagakarlen svarat.

Men sedan sade folk, att herr Karl för det talets skull efter döden inte hade fått ro i sin grav, utan var natt brukade komma till Stora Djulö och gräva i sin lustgård. Ja, nu fanns det varken slott eller lustgård men därborta, utan där de en gång skulle ha legat, var det nu bara en vanlig skogsbacke. Men om någon skulle gå genom skogen en mörk natt, så kunde det hända, att han finge syn på lustgården.

Här höll gumman upp och tittade bortåt en skum vrå av stugan. "Var det inte något, som rörde sig?" sade sonhustrun. "Jag såg i går, att råttorna hade gjort sig ett stort hål där i vrån, men jag hade så mycket annat att göra, att jag glömde att stoppa igen det. Ni får lov att berätta om någon har sett den där lustgården."

"Jo, det ska jag säga dig," sade gumman, "att min egen far en gång såg den. Han kom gående genom skogen en sommarnatt, och plötsligen såg han bredvid sig en hög trädgårdsmur, och ovanför den skymtade han de raraste träd, som var så tyngda av blommor och frukter, att grenarna hände långt ut över muren. Far gick helt sakta framåt och undrade var trädgården hade kommit ifrån. Då öppnades hastigt en port i muren, och en trädgårdsmästare kom ut och frågade om far inte ville se hans lustgård. Karlen hade spade i hand och bar ett stort förkläde som andra trädgårdsmästare, och far skulle just följa honom, när han kom att kasta en blick på hans ansikte. Med detsamma kände far igen den spetsiga pannluggen och pipskägget. Det var alldeles herr Karl, sådan som far hade sett honom avbildad på tavlor på alla herrgårdar, där far hade...

Här blev det ett nytt avbrott i berättelsen. Nu var det en eldbrand, som sprakade till, så att gnistor och kol stänkte framåt golvet. Det blev ljust i alla mörka vrår i stugan för ett ögonblick, och gumman tyckte sig se en skymt av en liten pyssling, som satt bredvid råtthålet och hörde på berättelsen, men nu fick brått att laga sig undan.

Sonhustrun tog kvast och skyffel, sopade samman kolen och satte sig ner igen. "Nu kan ni fortsätta, mor," sade hon. Men gumman ville inte. "Det får vara nog för i kväll," sade hon, och rösten lät underlig. De andra ville höra mer, men sonhustrun såg, att gumman hade blivit blek, och att händerna skakade. "Nej, mor är trött nu och måste gå och lägga sig." sade hon.

En stund efteråt kom pojken åter upp i skogen till vildgässen. Han gick och tuggade på en morot, som han hade hittat utanför källaren, tyckte, att han hade ätit en präktig kvällsvard, och var nöjd med att han hade fått sitta flera timmar inne i den varma stugan. "Om jag nu bara kunde få ett bra nattkvarter!" tänkte han.

Det föll honom då in, att det bästa skulle vara, att han togo sin sovplats i en yvig gran, som stod vid kanten av vägen. Han svingade sig upp i den och flätade ihop ett par småkvistar, så att han fick en bädd att ligga på.

Där låg han en stund och tänkte på det, som han hade hört i stugan, och framför allt på den där herr Karl, som skulle gå omkring här på Djulö skog, men han somnade snart ifrån alltsammans och skulle ha sovit ända till morgonen, om han inte hade vaknat vid att ett par gnisslande järngrindar hade slagits upp alldeles under honom.

Pojken är vaken i ögonblicket, gnuggar sömnen ur ögonen och ser sig omkring. Tätt bredvid sig har han en manshög mur, och över muren skymta träd, som bågna under frukter.

Han tycker först, att detta är bra underligt. Inte fanns det några fruktträd här, då han somnade. Men om några ögonblick kommer minnet tillbaka till honom, så att han förstår vad detta är för en trädgård.

Det besynnerligaste av allt är kanske, att han inte alls blir rädd, utan tvärtom känner en obeskrivligt stark lust att gå in i trädgården. Där han ligger uppe i granen, är det mörkt och kulet, men inne i trädgården är det ljust, och han tycker sig se hur frukter och rosor glöda i starkt solsken. Det skulle allt vara gott för honom, som har drivit omkring så länge i köld och ruskväder, att få känna på litet sommarvärme.

Det tycks inte heller vara den minsta svårighet att komma in i trädgården. Det finns en port i den höga muren tätt bredvid granen, där pojken ligger, och en gammal trädgårdsmästare har just skjutit upp de stora järngrindarna. Nu står han i portöppningen och spanar inåt skogen, alldeles som om han väntade någon.

I ett ögonblick är pojken nere ur trädet. Han går fram till trädgårdsmästaren med luvan i handen, bugar och frågar om det går an att få se trädgården.

"Ja, det går an," svarade trädgårdsmästaren med rätt barsk röst. "Stig du på bara!"

Han drar därpå igen grindarna och stänger dem med en tung nyckel, som han stoppar i bältet. Under tiden står pojken och betraktar honom. Han har ett strävt ansikte med stora mustascher, vasst pipskägg och skarp näsa. Om han inte hade burit ett blått trädgårdsmästarförkläde och hållit en tung spade i handen, skulle pojken ha tagit honom för en gammal knekt.

Trädgårdsmästaren går inåt trädgården med så stora steg, att pojken måste springa för att kunna följa med honom. De gå på en trång väg, och pojken råkar komma upp på gräskanten. Men då får han strax en tillsägelse att inte trampa ner gräset, och sedan springer han efter sin förare.

Pojken känner på sig, att trädgårdsmästaren tycker, att han är mycket för god att gå och visa trädgården för en sådan bortbyting som han, och han vågar inte fråga honom om något, utan springer bara med. Då och då slänger trädgårdsmästaren till honom ett ord. Strax innanför muren finns en tät häck, och när de ha kommit igenom den, talar han om, att han kallar den för Kolmården. "Ja, den är så stor, att den gör skäl för namnet", svarade pojken, men trädgårdsmästaren bryr sig alls inte om att höra på vad han säger.

Så kommo de fram ur buskarna, och pojken kan se ut över en stod del av trädgården. Han märker strax, att den inte är särdeles vidsträckt, bara ett par tunnland. Den höga muren skyddar den i söder och väster, men i norr och öster är den omgiven av vatten, så att där behövs intet stängsel.

Trädgårdsmästaren har stannat för att binda upp en ranka, och pojken får alltså tid att se sig omkring. Han har inte sett många trädgårdar i sin dar, men han tycker sig förstå, att den här är olik alla andra. Den måtte vara utlagd i något gammaldags maner, för en sådan myllrande mängd av små kullar och små blomplaner och små häckar och små gräsmattor och små bersåer fick man inte se nu för tiden. Och inte heller ett sådant vimmel av små dammar och slingrande kanaler, som han ser här på alla håll.

Överallt stå de stoltaste träd och de ljuvligaste blommor, och vattnet i de små kanalerna ligger klart och djupgrönt och speglande. Och pojken tycker, att alltsammans är som ett paradis. Han slår ihop händerna och utbrister: "Jag har då aldrig sett något så vackert! Vad kan det här vara för en trädgård?"

Detta ropar han helt högt, och genast vänder trädgårdsmästaren sig emot honom och säger med barsk röst: "Den här trädgården heter Sörmland. Vad är du för en, som inte vet så mycket? Den har alltid varit räknad som ett av de präktigaste i riket."

Pojken blir en smula fundersam över svaret, men han har så mycket att se på, att han inte hinner grunda ut vad det kan betyda. Så vackert, som det är, med alla blommor och slingrande vattendrag, så finns det ändå något annat, som han har mera nöje av, och det är alla de små lusthus och lekstugor, som äro uppsatte i trädgården. De finnas överallt, men allra mest vid kanten av de små dammarna och kanalerna. Det är inga riktiga hus. De äro för små, som om de voro byggda för folk, som inte voro större än han, men de äro otroligt prydliga och nätta. De äro av alla upptänkliga slag: somliga äro lika slott med torn och flyglar, andra se ut som kyrkor och andra som kvarnar eller bondstugor.

De äro så vackra, att pojken skulle vilja stanna och se närmare på vartenda en, men han vågade inte annat än följa trädgårdsmästaren Men snart komma de till ett ställe, som är större och ståtligare än något, som de förut ha råkat på. Det är byggt i tre våningar med frontespis och utspringande flyglar. Det står på en kulle mitt i en blomsteranläggning, och vägen, som leder dit, går över den ena kanalen efter den andra på små sirliga broar.

Pojken törs inte annat än följa i hälarna på trädgårdsmästaren, men när han måste gå förbi allt detta, suckar han så tungt, att den stränge hör det och stannar. "Det här stället kallar jag Eriksberg," säger han. "Vill du gå in här, så kan du få, men akta dig för Pintorpafrun!"

Den, som inte är sen att lyda uppmaningen, det är pojken. Han springer framåt den trädkantade alléen, över de små broarna, upp igenom blomsteranläggningarna, in genom porten. Alltsammans synes just vara avpassat för en sådan som han. Trappstegen äro lagom höga, och han kan öppna vart lås. Men aldrig har han trott, att han skulle få se så mycket vackert. Ekgolven lysa blanka och bonade, taken äro gipsade och fullmålade med bilder. Utefter väggarna hänger tavla vid tavla, möblerna ha förgyllda karmar och äro överdragna med siden. Han ser rum, där väggarna äro klädda med böcker, och han ser rum, där bord och skåp äro fullsatta med klenoder.

Hur mycket han än skyndar sig, hinner han inte se halva huset, förrän trädgårdsmästaren ropar på honom, och när han kommer ut, står gubben och biter i mustascherna av otålighet.

"Nå, hur gick det?" frågar trädgårdsmästaren. "Fick du se Pintorpafrun?" Men pojken har inte sett en levande varelse, och när han svarar detta, förvrides trädgårdsmästarens ansikte. "Har Pintorpafrun fått vila och inte jag!" säger han, och pojken har aldrig trott, att sådan förtvivlan kunde darra i en människoröst.

Därpå går trädgårdsmästaren före igen med långa steg, och pojken springer efter, under det att han försöker att se så mycket som möjligt av alla märkvärdigheterna. De gå runt omkring en damm, som är något större än de övriga. Långa, vita paviljonger, lika herrgårdshus, sticka överallt upp ur buskager och blomgrupper. Trädgårdsmästaren stannar inte, men medan han går framåt, kastar han då och då ett ord med pojken. "Den här dammen kallar jag för Yngaren. Här har du Danbyholm. Här har du Hagbyberga. Här har du Hovsta. Här har du Åkerö."

Sedan når trädgårdsmästaren med ett par väldiga steg fram till en ny liten damm, som han kallar Båven, men här hör han pojken ge till ett litet utrop av förvåning, och så stannar han. Pojken har blivit stående framför en liten bro, som leder ut till ett slott på en ö ute i dammen.

"Du kan få springa över till Vibyholm och se dig om, ifall du har lust,", säger han. "Men ta dig i akt för Vita frun!"

Och pojken är förstås inte sen att lyda. Därinne finnas så många porträtt på väggarna, att han tycker, att det är som en stor bilderbok. Har har så roligt, att han skulle ha velat gå där hela natten, men det dröjer inte länge, förrän han hör hur trädgårdsmästaren kallar på honom.

"Kom då! Kom då!" ropar han. "Jag har väl annat att göra än att stå här och vänta på dig, din pojkvasker."

När pojken kommer springande över bron, ropar han emot honom: "Nå, hur gick det? Såg du till Vita frun?"

Pojken har inte sett något levande väsen, och det säger han också. Då hugger den gamle spaden i en sten med sådan kraft, att stenen klyves i tu, och säger med en röst, som kommer djupt nerifrån den allra förfärligaste förtvivlan: "Har Vita frun på Vibyholm fått vila och inte jag!"

Hittills ha de vandrat i södra delen av trädgården, men nu går trädgårdsmästaren mot västra delen. Här äro anläggningarna av annat slag. Marken är utjämnad till breda gräsmattor, som avbrytas av jordgubbsland, kålsängar och bärbuskar. De små lusthusen finnas också där, men de äro som oftast rödmålade, de likna mest bondstugor och äro omgivna av humlegårdar och körsbärsdungar.

Här stannar trädgårdsmästaren ett ögonblick och kastar till pojken dessa ord: "Den här trakten kallar jag för Vingåker."

Strax därefter pekar han på en byggnad, som är mycket enklare uppförd än de övriga och mest av allt liknar en smedja. "Det här är en stor redskapsverkstad," säger han. "Den kallar jag Eskilstuna. Du kan gå in och se dig om, ifall du har lust."

Pojken går in och ser en ofantlig mängd hjul, som snurra, hammare, som smida, svarvar, som gnida. Det finns så mycket att titta på, att han skulle ha kunnat gå där hela natten, om inte trädgårdsmästaren hade kallat på honom.

Därpå vandra de utefter sjön på norra sidan av trädgården. Stranden går ur och in: det är udde och vik, udde och vik hela trädgården utefter. Utanför uddarna ligga små öar, som äro skilda från land av trånga sund. De små öarna höra också till trädgården. De äro planterade med samma omsorg som allt det övriga.

Pojken går förbi det ena vackra stället efter det andra, men han stannar inte, förrän han kommer till en ståtlig, röd kyrka. Den ligger ganska ansenlig på en udde, som är överskuggad av rika fruktträd. Trädgårdsmästaren vill gå förbi som vanligt, men pojken tar mod till sig och ber om lov att få gå in. "Åja, gå in då," svarar han, "men akta dig för biskop Rogge! Det kan nog hända, att han håller till här i Strängnäs än i dag."

Så springer pojken in i kyrkan och ser på gamla gravvårdar och sköna altarskåp. Framför allt annat beundrar han en ryttare i förgylld rustning, som han finner i en kammare bredvid förhuset. Här också finns så mycket att se, att han skulle ha kunnat stanna hela natten, men han måste ge sig av för att inte låta trädgårdsmästaren vänta.

När han kommer ut igen, märker han, att trädgårdsmästaren står och betraktar en uggla, som jagar en rödstjärt uppe i luften. Den gamle visslar åt rödstjärten, den kommer till honom och slår tryggt ner på hans axel, och när ugglan flyger efter den i sin jaktiver, jagar han bort henne med spaden. "Han är nog inte så farlig, som han ser ut," tänker pojken, när han ser hur ömt den gamle skyddar den stackars sångfågeln.

Men så fort trädgårdsmästaren ser pojken, vänder han sig mot honom och frågar om han såg biskop Rogge. Och när pojken svarar nej, säger han med den största grämelse: "Har biskop Rogge fått vila och inte jag!"

Kort därpå komma de till det ansenligaste av de många dockhusen. Det är en tegelmurad borg med tre bastanta, runda torn, förenade med långa huslängor.

"Gå in och se dig om, ifall du har lust!" säger trädgårdsmästaren. "Det här är Gripsholm, och här ska du akta dig, så att du inte råkar ut för kung Erik."

Pojken går genom ett djupt portvalv och kommer in på en stor, trekantig gård, som är omgiven av låga hus. De se inte så särdeles förnämliga ut, och pojken bryr sig inte om att gå in i dem. Han bara hoppar bock ett slag över ett par långa kanoner, som stå där, och springer sedan vidare. Han går genom ännu ett djupt portvalv och kommer till ännu en borggård, som är omgiven av präktiga byggnader, och här går han in. Han kommer till stora, gammaldags rum, med tvärbjälkar synliga i taket och alla väggar täckta av höga, mörka tavlor, där allvarsamma herrar och damer äro avbildade i besynnerliga, styva dräkter.

En trappa högre upp finner han ljusare och gladare rum. Nu märker han riktigt, att han är på ett kungligt slott, för han ser inte annat än granna porträtt av kungar och drottningar på väggarna. Men en trappa högra upp är en stor vind, och runt om den ligga mångahanda rum. Det finns ljusa rum med vita, sköna möbler, och det finns en liten teater och alldeles därbredvid ett riktigt fängelse: ett rum med nakna stenväggar och gallergluggar och ett golv, som är nött av fångarnas tunga steg.

Där finns så mycket att se, att pojken tycker, att han skulle ha velat gå där i många dar, men trädgårdsmästaren kallar på honom, och han vågar inte annat än lyda.

"Såg du till kung Erik?" frågar han, när pojken kommer ut. Men pojken har ingenting sett, och då säger gubben, som han brukar, fast med än djupare förtvivlan: "Har kung Erik fått gå till vila, men inte jag!"

Så gå de fram till östra delen av trädgården. De gå förbi ett badhus, som trädgårdsmästaren kallat Södertälje, och ett gammalt slott, som han kallar Hörningsholm. Här är annars inte så mycket att se. Det är fullt av klippor och skär, som bli allt ödsligare och naknare, ju längre ut de ligga.

De vända nu mot söder, och pojken känner igen den där häcken, som heter Kolmården, och förstår, att de närma sig utgången.

Han är glad åt allt, som han har fått se, och när han nu nalkas den stora gallergrinden, vill han gärna tacka trädgårdsmästaren. Men gubben hör inte alls på honom, utan går bara rätt fram till porten. Där vänder han sig till pojken och räcker honom sin spade. "Se här," säger han, "håll i den här, medan jag låser opp grinden!"

Men pojken är redan så ängslig för allt besvär, som han har vållat den barska gamla karlen, att han vill spara honom vidare möda. "Inte behöver ni öppna den här tunga grinden för min skull," säger han, och med detsamma smyger han ut genom gallerverket. Det är inte någon svårighet alls för honom, som är så liten.

Detta gör han i största välmening, och helt förvånad blir han, när han hör, att trädgårdsmästaren ryter till i vrede bakom honom, stampar i marken och häftigt skakar i gallergrinden.

"Vad är det? Vad är det?" säger pojken. "Jag ville bara spara trädgårdsmästaren besvär. Varför är ni så ond?"

"Jag må väl vara ond," säger den gamle. "Det hade inte behövts mera, än att du hade tagit emot min spade, så hade du fått gå kvar här och sköta trädgården, men jag hade blivit avlöst. Nu vet jag inte hur länge jag får gå här."

Han står där och skakar i grinden och ser förfärligt ond ut, men pojken kan inte låta bli att tycka, att det är synd om honom, och han vill trösta honom.

"Ni ska inte vara ledsen för detta, herr Karl av Södermanland," säger han, "för det finns ingen, som skulle sköta om er lustgård så väl, som ni gör det."

När pojken säger detta, blir den gamla trädgårdsmästaren helt stilla och tyst, och pojken tycker, att det går som en ljusning över de hårda dragen. Men han kan inte se riktigt, för på samma gång bleknar hela gestalten bort och försvinner som en dimma. Och inte bara han, utan hela trädgården bleknar och försvinner med blommor och frukter och solsken, och där den har stått, syns ingenting annat än vild och fattig skogsmark.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k23.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free