- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXVII. I Bergslagerna

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXVII. I Bergslagerna

Torsdag 28 april

Vildgässen hade en besvärlig färd. Sedan de hade spisat frukost på åkrarna i Fellingsbro, var det deras mening att styra rätt norrut över Västmanland, men västanvinden tog till i styrka och vräkte dem i stället österut ända bort mot Upplandsgränsen.

De foro högt uppe, och vinden kastade dem framåt med stark fart. Pojken satt och tittade ner för att få reda på hur det såg ut i Västmanland, men kunde inte mycket urskilja. Han märkte nog, att det var jämnt och slätt här i östra delen av landskapet, men han kunde inte förstå vad det var för fåror och streck, som löpte från norr till söder tvärsöver slätten. Det såg rätt besynnerligt ut, därför att alla ränderna gingo nästan raka med jämna mellanrum.

"Det här landet är lika randigt som mors förkläde," sade pojken. "Jag undrar var det är för slags ränder, som stryker fram över det."

"Åar och åsar, vägar och järnvägar," svarade vildgässen. "Åar och åsar, vägar och järnvägar."

Och detta var verkligen sant, för när gässen kastades mot öster, hade de först farit över Hedströmmen, som går fram mellan två åsar och ledsagas av en järnväg. Sedan hade de råkat Kolbäcksån, som har en järnväg på ena sidan och en ås med en landsväg på den andra. Därpå hade de mött Svartån, som också följes av åsar och landsvägar, så Lillån med Badelundsåsen och sist Sagån, som har både landsväg och järnväg på högra stranden.

"Aldrig förr har jag sett så många vägar, som alla kommer från att håll," tänkte pojken. "Det måtte vara mycket varor, som ska fraktas genom det här landet norrifrån."

På samma gång tyckte han, att detta var märkvärdigt, för han trodde, att norr om Västmanland skulle det nära på vara slut med Sverige. Det, som fanns kvar av landet, kunde väl inte vara så stort annat än skog och ödemark, menade han.

När vildgässen hade blivit drivna ända bort till Sagån, måtte Akka ha förstått, att de hade kommit åt helt annat håll, än hon önskade, för här vände hon med flocken och började att i svår motvind arbeta sig tillbaka mot väster. De foro alltså än en gång över den randiga slätten och fortsatte sedan inåt västra delen av landskapet, som bestod av skogiga bergstrakter.

Så länge som pojken hade farit över slätten, hade han suttit framåtlutad över gåshalsen och sett ner, men när den upphörde och han såg, att det låg stora skogstrakter framför honom, satta han sig upprätt och tänkte, att han skulle vila ögonen, för där marken var täckt med skog, brukade det inte finnas mycket att se på.

När de hade flugit fram en stund över skogsåsar och småsjöar, fick pojken höra något, som gnisslade och liksom jämrade sig nere på marken.

Då måste han luta sig framöver och se ner förstås. Vildgässen foro inte särdeles fort nu, när de kämpade sig fram i motvind, utan han kunde se landet under sig mycket tydligt. Det första, som han märkte, var ett svart hål, som bar rätt ner i jorden. Över hålet var rest ett hissverk av grova stockar, och hissverket hämtade just med gnissel och tjut upp en tunna, lastad med stenstycken. Runt omkring lågo stora stenhögar, en ångmaskin flåsade i ett skjul, kvinnor och barn sutto i en ring på marken och sorterade stenar, på en smal hästbana rullade några vagnar, lastade med gråa stenstycken, och i skogsbrynet lågo små arbetarbostäder.

Pojken kunde inte begripa vad detta var för något, och han ropade med full hals neråt marken: "Vad är det här för att ställe, där de hämtar opp så mycket gråsten ur jorden?"

"Hör på det nötet! Hör på det nötet!" kvittrade sparvarna, som voro hemma på platsen och hade väl reda på sig. "Han kan inte skilja järnmalm från gråsten. Han kan inte skilja järnmalm från gråsten."

Då förstod pojken, att det, som han såg, var en gruva. Han blev rätt besviken, för han hade tänkt, att gruvor skulle ligga på höga berg, men den här låg på släta marken mellan ett par bergåsar.

Snart hade de lämnat den bakom sig, och pojken satt på nytt och stirrade rätt framåt, för granskogsåsarna och björkdungarna, som lågo under honom, tyckte han sig ha sett många gånger förut. Då kände han, att en stark värme slog opp mot honom från marken, och genast måste han titta ner för att få reda på vad detta kom sig av.

Under honom lågo stora högar av kol och malm, och mittibland dessa stod en hög, åttkantig, rödmålad byggnad, som sände en hel kvast av lågor mot himlen.

Först kunde pojken inte tro annat, än att det var en eldsvåda, men så såg han folk gå helt lugnt på marken och inte bry sig det minsta om elden, och då kunde han inte begripa hur detta hängde ihop.

"Vad är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, att ett hus står i ljusan låga?" ropade pojken neråt marken.

"Hör på den, som är rädd för elden!" kvittrade bofinkarna, som bodde i skogsbrynet och hade väl reda på vad som skedde i grannskapet. "Han vet inte hur järnet smältes ur malmen. Han kan inte skilja en masugnslåga från en eldsvåda."

Snart hade de lämnat masugnen bakom sig, och pojken satt på nytt och såg rätt framåt, därför att han menade, att det inte skulle finnas mycket att se i den här skogstrakten. Men han hade inte flugit långt, förrän han fick höra ett förfärligt larm och oväsen nerifrån jorden.

När han såg ner, lade han först märke till en liten ström, som kom i stark fors utför en bergvägg. Bredvid faller låg en stor byggnad med svart tak och hög skorsten, som sände ut en tjock, gnistblandad rök. Utanför byggnaden lågo järnklumpar och järnstänger och riktiga små berg av kol. Marken var svart vida omkring, och svarta vägar löpte ut åt alla håll. Från byggnaden hördes ett obeskrivligt larm. Det dånade och fräste. Det lät, som om något med starka slag sökte att försvara sig mot ett väsande vilddjur. Men det besynnerliga var, att ingen frågade efter det, som skedde. Ett stycke därifrån lågo arbetarbostäder under gröna träd, och ändå längre bort reste sig en stor, vit herrgårdsbyggnad. Men på arbetarbostädernas trappor lekte barnen alldeles lugna, och i herrgårdsalléen gick folk och promenerade i god ro.

"Var är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, att de slår ihjäl varandra inne i byggningen?" skrek pojken neråt marken.

"Hack, ack, ack, ack! Där far en, som har väl reda på sig. Hack, ack, ack, ack!" skrattade en skata. "Det är ingen, som blir sliten i stycken. Det är järnet, som sprakar och fräser, när det lägges under hammaren."

Snart hade de lämnat järnbruket bakom sig, och pojken satt på nytt och såg rätt framåt, för han trodde, att här i skogstrakten kunde det inte finnas mycket att se.

När de hade rest en stund, hörde han en klocka ringa, och han måste än en gång titta ner för att ta reda på var ljudet kom ifrån.

Då såg pojken under sig en bondgård, som han aldrig hade sett maken till. Boningshuset var en lång, rödfärgad envåningsbyggnad, och det var inte särdeles stort tilltaget, men det, som förvånade honom, var att se alla de stora, välbyggda uthus, som lågo därbredvid. Pojken visste ungefär hur många uthus som behövdes vid en gård, men här måtte de ha haft dubbelt och tredubbelt av allt. Ett sådant överflöd på byggnader hade han aldrig tänkt sig. Inte heller kunde han räkna ut vad som skulle förvaras i dem, för det fanns nästan inga åkrar invid gården. Han såg några åkerlappar inne i skogsmarken, men dels voro de så små, att han knappt ville kalla dem för åkrar, och dels voro de så små, att han knappt ville kalla dem för åkrar, och dels stod det redan en lada på var och en av dem för att ta i förvar vad som där kunde skördas.

På stalltaket satt vällingklockan under en huv, och det var därifrån, som ringningen kom. Husbonden gick mot köket med sina drängar, och pojken såg, att han hade mycket och ståtligt folk.

"Vad är det för folk, som bygger så stora gårdar mitt i skogen, där det inte finns någon åker?" ropade pojken neråt marken.

Tuppen gick på sopbacken och svarade honom genast.

"Gammal bergsmansgård. Gammal bergsmansgård," gol han. "Åkrarna ligger under jorden. Åkrarna ligger under jorden."

Nu började pojken förstå, att detta inte var en sådan skogstrakt, som man kunde resa över utan att titta på den. Skogar och berg fanns det visserligen överallt, men det var otroligt så många märkvärdiga ställen som lågo gömda mellan dem.

Det fanns gruvfält, där hiss-stängerna höllo på att falla omkull, och där marken var genomborrad av gruvhål, och det fanns gruvfält, där arbetet fortgick, där de dova gruvskotten hördes ända upp till vildgässen, och där hela byar av arbetarbostäder reste sig i skogskanten. Det fanns gamla, övergivna smedjor, där pojken genom det sönderfallna taket kunde se ner på väldiga, järnbandade hammarskaft och klumpigt uppmurade ugnar, och det fanns stora, nyanlagda järnverk, där det arbetades och hamrades, så att marken skalv. Det fanns små städer därinne i vildmarken, som lågo tysta och sågo ut att ingenting veta om allt bullret omkring dem. Det löpte linbanor fram genom luften på vilka korgar, lastade med malm, sakta färdades fram. I alla forsar snurrade hjul, elektriska ledningar ströko genom den tysta skogen, och ofantligt långa järnvägståg kommo rullande med sexti, sjutti vagnar, lastade än med malm och kol, än med järnstänger, plåtar och ståltråd.

När pojken hade suttit en stund och sett på allt detta kunde han inte hålla sig tyst längre. "Vad heter det här landet, där det bara växer järn?" frågade han, fast han visste, att fåglarna nere på marken skulle göra narr av honom.

Då spratt en gammal uv, som satt och sov inne i en övergiven hytta, upp ur sömnen. Han sträckte fram sitt runda huvud och ropade med sin förskräckliga röst: "Uhu, uhu, uhu. Det här landet kallas Bergslagerna. Om här inte hade vuxit järn, skulle det inte bo annat än uvar och björnar här än i dag."


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k27.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free