- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXX. Brorslotten. Sagan om Falu gruva

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXX. Brorslotten

Sagan om Falu gruva

"Jag ska säga dig, Tummetott," sade Bataki, "att jag har haft ett långt liv på jorden. Jag har råkat ut för både ont och gott, och flera gånger har det hänt mig, att jag har hållits fången av människorna. På så sätt har jag lärt mig inte bara att förstå deras språk, utan jag har också inhämtat mycket av deras lärdom. Och jag vågar påstå, att det inte finns en fågel till i landet, som har så bra reda på dina stamfränder som jag.

En gång satt jag i bur många år i rad hos en bergmästare här i Falun, och det var i hans hus, som jag fick kännedom om det, som jag nu ska berätta för dig.

För längre sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.

Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skänka till döttrarna. Men innan jag lämnar er arvet,' sade han, 'måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa sitt fynd för någon annan.' Den äldsta av jättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon gav löftet. Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon. 'Dig vet jag att jag kan lita på, som om du voro en karl', sade jätten, 'och därför ska du få brorslotten.'

Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna lika noga att hålla löftet. Det hände mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, förrän han träffades av en olycka. Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.

På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna. Vallhjonen följde med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör. För att folk och boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.

Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna. När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om hornen. 'Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?' sade bonden till vallkullan. - 'Jag vet inte, jag,' svarade hon. 'Han har kommit hem med röda horn var kväll i sommar. Han tycker nog, att det är grant.' - 'Jaså, tror du det,' sade bonden. - 'Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och om jag skurar det röda av hornen, går han genast och skaffar dit nytt.' - 'Skura då av rödfärgen än en gång,' sade bonden, 'så får jag se hur han bär sig åt!'

Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs. Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.

Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullade utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. 'Vad tar du dig till?' ropade bonden. 'Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.' - Nej, det vet jag nog,' sade jättekvinnan. 'Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.' Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne. Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. 'Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,' sade hon, 'att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag hålla.' Därmed började hon åter bända på stenblocket. 'Ha inte så bråttom!' sade bonden. 'Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dödat.' - 'Menar du, att jag kunde slippa med det?' sade jättedottern och blev tveksam. - 'Ja, det menar jag visst,' sade bonden. 'Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.' Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.

Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom att ta opp sig en gruva på det stället, där bocken hade mist livet. I början var han rädd att bli dödad, med det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.

Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen. Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.

Förr i världen använde folk nästan ännu mer koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar på spett.

På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna. På Kårarvet blevo alla fattiga vandrare väl mottagna. Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och övernog av malm, och ju fler tjänare han kunde sätta till arbete, desto rikare blev han.

Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet. De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. 'Vi tänker bryta malm för egen räkning,' sade de - 'Det är väl ändå så, att det här malmberget är mitt,' sade bonden. - 'Vi tänker inte bryta i din gruva,' svarade de främmande. Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.'

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem. 'Det är gott om malm här i berget,' sade han. - 'Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,' svarade en av de främmande. - 'Det förstår jag nog,' sade bonden, 'men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.' - 'Nu förstår vi inte vad du menar,' sade karlarna. - 'Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,' sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.'

Karlar hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonde hade väntat. 'Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?' sade de. ' Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,' svarade bonden.

Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.

När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom. 'Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,' sade husfolket. - 'Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,' sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.

De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.

Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.

Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.

Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.

Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.

För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.

Ur stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.

När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde att, en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.

En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.

Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stor gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.

Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sin inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick.

När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt många i fördärvet, och då blev han skrämd. 'I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,' tänkte han. 'Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.'

Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut.

'Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,' sade kvinnan. 'Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.' - 'Jag har gått och sett mig om efter en boplats,' sade bergsmannen, 'för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.' - 'Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?' frågade hon vidare. - 'Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.' - 'Ja, håll ord med detta bara,' sade kvinnan, 'så ska inget ont hända dig!'

Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt ifrån Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom."

Härmed slutade korpen sin berättelse. Pojken hade verkligen hållit sig vaken hela tiden, men inte hade han fört järnet med särdeles stor fart.

"Nå, hur har det gått sedan?" frågade han, när korpen tystnade.

"Jo, det har gått utför med koppartillverkningen sedan den tiden. Falu stad, den står ju. Men alla de gamla hyttorna är borta. Hela trakten är översållad av gamla bergsmansgårdar, men de, som bor på dem, får lov att ägna sig år jordbruk eller skogshantering. I Falu gruva håller malmen på att ta slut. Det voro mer välbehövligt än någonsin, att man funne reda på brorslotten."

"Jag undrar om den där bergsmannen var den siste, som såg den," sade pojken.

"Jag ska tala om för dig vem som har sett den sist, när du har huggit hål på väggen och släppt ut mig," sade Bataki.

Pojken spratt till och började arbeta lite raskare. Han tyckte, att Bataki hade sagt det där i en underligt menande ton. Det lät nästan, som om han ville låta pojken förstå, att han, korpen, hade sett den stora malmådern. Kunde han ha haft någon särskild mening med att han hade berättat den där historien för honom?

"Du har visst farit mycket omkring här i trakten," sade pojken för att få litet klarhet i saken. "Du har nog funnit både ett och annat, medan du har svävat över skogarna och bergen häromkring."

"Jag skulle nog kunna visa sig rätt mycket märkvärdigt, bara du blir färdig med ditt arbete," sade korpen.

Pojken började hugga med sådan iver, att flisorna flögo omkring honom. Nu hade han blivit riktigt viss på att korpen hade funnit brorslotten. "Det är bra synd, att du, som är en korp, inte ska kunna göra dig någon glädje av den rikedomen, som du har funnit," sade han.

"Jag vill inte tala mer om den här saken, förrän jag ser, att du kan hugga hål på väggen och släppa ut mig," sade korpen.

Pojken arbetade, så att järnet blev brännande varmt. Han tyckte sig lätt kunna gissa Batakis mening. Korpen kunde ju inte bryta malm för sig egen räkning, och därför var det säkert hans avsikt att skänka upptäckten till Nils Holgersson. Det var ju både det troligaste och rimligaste. Men om pojken nu fick veta hemligheten, då skulle han komma tillbaka hit, så snart som han hade blivit människa igen, och ta reda på den stora rikedomen. Och när han hade förtjänat tillräckligt mycket pengar, så skulle han köpa in hela Västra Vemmenhögs socken och bygga ett slott där, så stort som Vittskövle. Och en dag skulle han bjuda husman Holger Nilsson och hans hustru till sig på slottet. Och när de kommo vandrande, skulle han stå på trappan och säga: "Var så goda och stig in, och var som hemma här!" Och de skulle förstås inte känna igen honom, utan undra vem den sina herrn var, som hade bjudit dem. "Skulle ni inte tycka om att bo på ett sådant här ställe? skulle han då säga.' "Det förstår sig, men det är inte något för oss," skulle de svara. - "Jo, det är det. Det är meningen, att ni ska få det här stället i betalning för den stora vita gåskarlen, som flög bort häromåret," skulle han säga.

Pojken skötte järnet allt flinkare. Det nästa, som han skulle använda pengarna till, var att bygga en ny stuga på ljungheden i Sunnerbo åt Åsa gåsapiga och lille Mats. Mycket större och finare än den gamla förstås. Och så skulle han köpa in hela Tåkern och ge den till änderna och så...

"Nu får jag säga, att du har arbetat med god fart," sade korpen. "Jag tror, att hålet är tillräckligt stort allaredan."

Det lyckades verkligen för korpen att tränga sig ut. Pojken följde efter och såg då Bataki sitta på en sten ett par steg längre bort.

"Jag ska nu hålla mitt löfte till dig, Tummetott," sade Bataki mycket högtidligt, "och tala om för dig, att jag har sett brorslotten. Men jag vill inte råda dig att börja leta efter den, för det kostade mig åratals arbete, innan jag fick reda på den."

"Jag tänkte, att du skulle tala om för mig var den fanns, som lön för att jag har hjälpt dig ur fångenskapen," sade pojken

"Du måtte ha varit bra sömnig, medan jag berättade om brorslotten," sade Bataki. "Annars skulle du väl inte ha väntat något Sådant. Märkte du inte, att alla de, som har velat uppenbara var brorslotten fanns, har råkat i olycka? Nej, du! Bataki har levat så längre på jorden, att han har lärt sig att hålla mun.

Därmed lyfte han vingarna och flög sin väg.

Akka stod och sov på marken bredvid Svavelkoket, men det dröjde en lång stund, innan pojken gick fram och väckte henne. Han var missmodig och sorgsen, därför att han hade gått miste om den stora rikedomen, och tyckte, att han ingenting hade att glädja sig åt. "Jag tror inte, att det är sant med jättedöttrarna," sade han för sig själv, "och jag tror inte på vargar och svaga isar, men jag tror, att när fattiga gruvarbetare har funnit den stora malmådern mitt i vilda skogen, har de blivit så yra av glädje, att de sedan inte har kunnat hitta reda på den. Och jag tror, att missräkningen har blivit så svår för dem, att de inte har kunnat leva. För så känner jag det."


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k30b.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free