- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XLVI. Mot söder! Mot söder! På Östberget

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XLVI. Mot söder! Mot söder!

På Östberget
Tisdag 4 oktober

Var och en, som har färdats i fjälltrakter, vet nog hur svårt det kan vara med dimmorna, som komma vältrande och skymma bort utsikten, så att man rakt inte får se något av alla de vackra högfjäll, som resa sig omkring en. Man kan råka ut för dimma mittpå sommaren, och om hösten kan man säga att det knappt är möjligt att undgå den. Vad Nils Holgersson beträffar, så hade han haft bra nog väder, så länge som han var kvar i Lappland, men vildgässen hunno knappt ropa ut, att de nu foro in i Jämtland, förrän dimmorna tätnade omkring honom, så att han inte kunde se något av landet. Han for fram över det en hel dag utan att veta om det var ett bergland eller ett slättland, som han hade kommit till.

Mot kvällen slogo vildgässen ner på en grön plats, som sluttade åt alla sidor, så att han förstod, att han befann sig på toppen av en kulle, men om den var stor eller liten, det kunde han inte få klart för sig. Han trodde, att de måste befinna sig i bebodda trakter, för han tyckte, att han hörde människoröster och gnissel av åkdon, som rullade fram på en väg, men han var inte säker om detta heller.

Han skulle bra gärna ha velat leta sig fram till någon gård, men han var rädd att gå vilse i dimman och tordes inte annat än stanna kvar hos vildgässen. Allting var drypande vått och fuktigt. Det hängde små droppar på varje grässtrå och på varje liten ört, så att han fick en riktigt regndusch över sig, bara han rörde på sig. "Det här är inte stort bättre än oppe i fjälldalen," tänkte han.

Men ett par steg vågade han då att gå, och nu skymtade han en byggnad tätt framför sig. Den var inte särdeles stor, men många våningar hög. Han kunde inte se toppen av den. Dörren var stängd, och hela huset tycktes vara obebott. Han förstod, att det inte var något annat än ett utsiktstorn, och att han varken kunde få mat eller värme där. Men han skyndade ändå med största hast tillbaka till vildgässen. "Kära Mårten gåskarl," sade han, "tag mig på ryggen, och bör mig opp på toppen därborta! Här är så vått, att jag inte kan sova, men där finner jag nog en torr plats att ligga på."

Mårten gåskarl var genast villig att hjälpa honom. Han lämnade honom på tornbalkongen, och där låg pojken och sov i god ro, ända tills morgonsolen väckte honom.

Men när han nu slog upp ögonen och såg sig omkring, kunde han till en början varken begripa vad han såg eller vad han befann sig. Han hade en gång på en marknad varit inne i ett tält och sett en väldig rundmålning, och han tyckte nu, att han åter stod mitt i ett sådant där stort, runt tält, som hade ett grant, rött tak, medan väggarna och golvet voro utmålade till ett vackert och vidsträckt landskap, där det fanns stora byar och kyrkor, åkrar och vägar, järnväg och till och med en stad. Han märkte nog snart, att det inte förhöll sig så, utan att han stod på toppen av ett utsiktstorn, med den röda morgonhimlen över sig och med verkligt land omkring sig. Men han var nu så ovan att se annat än ödemarker, att det inte var underligt, att han hade tagit detta, som han nu såg, och som var en riktig storbygd, för att bara vara en tavla.

Det var också något annat, som hade varit orsak till att pojken inte hade trott, att det han såg var verkligt, och det var, att ingenting hade sin rätta och riktiga färg. Utsiktstornet, där han befann sig, var rest på ett berg, berget stod på en ö, och ön låg nära östra stranden av en stor insjö. Men denna sjö var inte grå, som insjöar bruka vara, utan över en stor del av sin yta var den lika skär som morgonhimlen, och inåt de djupa vikarna blänkte den nästan svart. Stränderna omkring sjön återigen voro inte gröna, utan lyste ljusgula tack vare all de avmejade åkrarna och de gulnade lövskogen, som betäckte dem. Runt om det gula vidtog ett brett bälte av svart barrskog. Det kom sig kanske därav, att lövskogen hade ljusnat, men pojken tyckte, att barrskogen aldrig hade sett så mörk ut som denna morgonen. Bortom det svarta sågos i öster ljust blånande kullar, men längst hela västra synranden löpte en lång, skimrande båge av taggiga, mångformade fjäll, som buro en så ljuvlig och mild och strålande färg, att han inte kunde kalla den för röd och inte för vit och inte för blå. Det fanns inte något namn för den.

Men pojken vände blickarna från fjäll och barrskog för att se bättre på de närmaste omgivningarna. Runt om sjön, i det gula bältet, urskilde han den ena röda byn och den ena vita kyrkan efter den andra, och rätt i öster, på andra sida av det smala sundet, som skilde ön från fastlandet, såg han en stad. Den utbredde sig på sjöstranden, ett berg stod bakom och skyddade den, och runt omkring sig hade den en rik och välbefolkad trakt. "Den där staden har då förstått att skaffa sig ett gott läge," tänkte pojken. "Jag undrar vad den kan heta."

Med detsamma spratt han till och såg sig om. Han hade varit så upptagen av att titta på trakten, att han inte hade märkt, att det hade kommit besökande till utsiktstornet.

De sprungo nu uppför trapporna med god fart. Pojken hann nätt och jämt se sig om efter ett gömställe och sticka sig undan där, innan de voro uppe.

Det var unga människor, som voro ute på fotvandring. De talade om att de hade strövat igenom hela Jämtland. De voro glada att de hade kommit till Östersund just förra kvällen, så att de fingo se den stora utsikten från Östberget här på Frösön denna klara morgon.

Här kunde de se mer än tjugo mil åt alla håll, så att de fingo en sista överblick av hela sitt kära Jämtland, innan de skulle resa därifrån. De pekade ut för varandra de många kyrkorna, som lågo runt om sjön. "Där nere har vi Sunne," sade de, "och där ligger Marby, och därborta ligger Hallen. Den, som syns rakt i norr, är Rödö kyrka, och den, som reser sig här under oss, är Frösö kyrka." Sedan började de tala om fjällen. De närmaste voro Oviksfjällen. Det kommo alla överens om. Men sedan började de undra vad som kunde vara Klövsjöfjället och Almåsaberget och Åreskutan.

Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den på sitt knä och började studera den. Plötsligen såg hon upp. "När jag se Jämtland så här på en karta," sade hon, "tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjäll. Jag väntar alltid, att jag ska få höra en berättelse om att det en gång har stått upprätt och pekat rakt mot skyn." - "Det skulle allt har varit ett väldigt fjäll, det," sade en av de andra och skrattade åt henne. - "Ja, och fördenskull blev det väl också kullstörtat. Men se nu själv om det inte är likt ett riktigt högfjäll med bred fot och spetsig topp!" - "Det passar inte illa för att ett sådant fjälland att själv se ut som ett fjäll," sade en av de andra turisterna. "Men fastän jag har hört andra sagor om Jämtland, har jag aldrig..." - "Har du hört sagor om Jämtland?" ropade den unga flickan och gav sig inte en gång tid att låta honom tala till punkt. "Då ska du tala om dem genast. Det kan aldrig passa bättre än häruppe, där man ser hela landet."

Alla de andra stämde in med henne, och deras kamrat var inte alls svårbedd, utan började genast.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k46b.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free