- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
LII. En stor herrgård. Sången

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

LII. En stor herrgård

Sången

Lärarinnan hade gått med raska steg, medan hon berättade, och när hon hade slutat, märkte hon, att hon nästan var framme. Hon såg redan stora uthusbyggnaderna, som lågo skuggade av vackra träd, liksom allt annat här på gården. Och innan hon hade gått förbi dem, skymtade redan slottet fram högt uppe på sin terrass.

Ända hittills hade hon varit glad åt sitt förslag och inte känt någon tvekan, men nu, när hon såg gården, började modet svika henne. Tänk, om det var rent galet, det, som hon ville göra! Det var väl ingen, som frågade efter hennes tacksamhet. Kanske att de bara skulle skratta åt henne, därför att hon kom rusande så där i sena kvällen med sina skolbarn? Inte förmådde de och hon sjunga så vackert, att någon kunde sätta värde på det.

Hon började gå långsammare, och när hon kom till trappan, som ledde upp till slottsterrassen, vek hon av vägen och gick uppför den. Hon visste mycket väl, att den stora slottsbyggnaden stod tom allt sedan gamle herrns död. Hon gick dit bara för att få tid på sig att tänka över om hon borde gå vidare, eller om hon skulle vända.

När hon kom upp på terrassen och såg slottet, som låg blänkande vitt i månskenet, när hon såg häckarna och blomgrupperna och balustraden med sina urnor och den ståtliga trappuppgången, blev hon än mera modfälld. Hon tyckte, att alltsammans såg så förnämt och ståtligt ut, att hon riktigt förstod, att hon inte hade något där att göra. "Kom mig inte nära!" tyckte hon, att det fina, vita slottet sade till henne. "Inte kan du väl tro, att du och dina skolbarn kan göra någon glädje åt den, som är van att bo på ett sådant här ställe."

För att driva bort tveksamheten, som började smyga sig över henne, berättade då lärarinnan för skolbarnen just denna samma om den gamle och den unge herrn, som hon själv hade fått höra, när hon hade gått igenom slöjdkursen. Och detta gjorde henne modigare. Det var ju ändå en sanning, att slottet och hela stället var skänkt till slöjdseminariet. Det var skänkt för att lärare och lärarinnor skulle få leva en lycklig tid på den vackra gården och sedan föra kunskaper och glädje med sig därifrån till sina skolbarn. Men här, där en sådan gåva hade blivit given till en skola, här hade de väl visat, att de satte värde på skolfolk. De hade lagt i dagen, att de höllo de svenska barnens uppfostran för viktigare än allt annat. Just här borde hon aldrig kunna känna sig försagd.

Dessa tankar gåvo henne en smula förtröstan, så att hon tyckte, att hon ville fortsätta företaget. Och för att stärka sitt mod tog hon av neråt parken, som klädde sluttningen mellan slottshöjden och sjön. När hon gick under de härliga träden, som stodo så mörka och hemlighetsfulla i månskenet, vaknade många glada minnen hos henne. Hon berättade för barnen hur det hade gått till här på hennes tid, och hur lycklig hon hade varit, medan hon hade gått igenom kursen och alla dagar hade fått lustvandra i den här sköna parken. Hon talade om fester och lekar och arbete, men först och främst berättade hon om den stora välviljan, som hade öppnat den stolta herrgården för henne och för så många andra.

På detta sättet lyckades hon hålla modet uppe, så att hon verkligen kom igenom parken och över bron och nådde strandängarna, där direktörens villa låg mittibland skolbyggnaderna.

Alldeles invid bron utbredde sig den gröna lekplanen, och när hon gick förbi den, beskrev hon för barnen hur vackert det brukade vara här under sommarkvällarna, då planen var full av ljusklädda människor, och sånglekar och bollspel avlöste varandra. Hon visade barnen Vänhem, där samlingssalen fanns, seminariet, där föreläsningarna höllos, villorna, där gymnastiklokalen och slöjdsalarna voro inrymda. Hon gick framåt med rask fart och talade oupphörligt liksom för att inte hinna att bli ängslig. Men när hon slutligen kom så långt, att hon såg direktörens villa, då tvärstannade hon.

"vet ni, barn, jag tror, att vi inte ska gå längre," sade hon. "Jag har inte tänkt på detta förut, men kanske direktören är så farligt sjuk, att vi skulle störa honom med vår sång. Det vore ju förfärligt, om vi skulle göra honom sämre.

Den lille Nils Holgersson hade följt med barnen hela tiden och hade hört allt, vad lärarinnan hade talat om. Han visste således, att de hade gått ut för att sjunga för någon, som låg sjuk därborta i villan, och han förstod nu, att sången inte skulle bli av, därför att de fruktade att störa och oroa den sjuke.

"Det är synd, att de går sin väg utan att sjunga," tänkte han. "Det vore ju en lätt sak att ta reda på om han därinne inte tål vid att höra dem. Varför går inte någon fram till villan och frågar?"

Men detta tycktes inte falla lärarinnan in, utan hon vände och gick sakta tillbaka. Skolbarnen gjorde ett par invändningar, men hon tystade ner dem. "Nej, nej!" sade hon. "Det var dumt tänkt av mig att gå hit och sjunga så sent på kvällen. Vi skulle bara störa."

Då tyckte Nils Holgersson, att när ingen annan gjorde det, så fick han lov att ta reda på om det förhöll sig så, att den sjuke var för svag att höra litet sång. Han skilde sig från de andra och sprang fram till huset. Det höll en vagn utanför villan, och en gammal kusk stod bredvid hästarna och väntade. Pojken hann knappt fram i närheten av ingången, förrän förstudörren öppnades och en jungfru kom ut med en bricka. "Larsson får nog vänta på doktorn ännu en stund," sade hon. "Frun bad, att jag skulle ta ut något varmt till honom."

"Hur går det med husbonden?" frågade kusken.

"Det är inga plågor numera, men det är, som om hjärtat skulle ha stannat. Direktören ligger orörlig sedan en timme tillbaka. Vi vet knappast om han är död eller levande."

"Säger doktorn, att det ska bli slut?"

"Det står och väger, Larsson, det står och väger. Det är, som om direktören skulle ligga och lyssna efter en kallelse. Kommer det bud efter honom ovanifrån, så är han färdig att följa det."

Nils Holgersson sprang raskt neråt vägen för att hinna upp lärarinnan och skolbarnen. Han tänkte på hur det hade varit, när hans morfar dog. Han hade varit sjöman, och när han låg på sitt yttersta hade han bett, att de skulle öppna fönstret, för att han skulle få höra vindens brusande än en gång. Och om nu denne, som låg sjuk hade älskat att vara omgiven av ungdom och höra dess sånger och lekar...?

Lärarinnan gick tvehågsen neråt allén. Nu, när hon vandrade bort från Nääs, ville hon vända om, och när hon hade varit på väg dit, hade hon också velat vända. Hon var alltjämt i stor ångest och villrådighet.

Hon talade inte mer med barnen, utan vandrade tyst. Det var så djup skugga i allén, där hon gick, att hon ingenting kunde se. Men hon tyckte sig höra en sådan massa röster omkring sig. Det var ängsliga rop från tusentals olika håll, som nådde henne. "Vi är så långt borta, vi andra," sade rösterna. "Men du är i närheten. Gå och sjung ut vad vi alla känner!"

Och hon kom ihåg den ena efter den andra, som direktören hade hjälp och tagit vård om. Det var övermänskligt, vad han hade ansträngt sig för att bistå alla, som voro i nöd. "Gå och sjung för honom!" viskade det omkring henne. "Låt honom inte dö utan att ha fått en hälsning från sin skola! Tänk inte på att du är ringa och obetydlig! Tänk på den stora skaran, som står bakom dig! Låt honom förstå, innan han går ifrån oss, hur vi alla älskar honom!"

Lärarinnan gick allt långsammare. Då hörde hon något, som inte bara var röster och maningar i hennes egen själ, utan som kom från världen utanför henne. Det var ingen vanlig människoröst. Det var som en fågels kvitter eller en gräshoppas spel. Men hon hörde ändå alldeles tydligt, att det ropade, att hon skulle vända tillbaka.

Och mer behövdes det inte för att hon skulle få mod att göra det. - - -

Lärarinnan och skolbarnen hade sjungit ett par sånger utanför direktörens fönster. Hon tyckte själv, att deras sång hade ljudit så märkvärdigt vacker denna kväll. Det var, som om främmande röster hade sjungit med. Rymden hade varit full av slumrande toner och ljud. De hade bara behövs stämma upp, så hade alla dessa vaknat och klingat med i sången.

Då öppnades förstudörren hastigt, och någon skyndade ut. "Nu kommer de för att säga mig, att jag inte får sjunga mer," tänkte lärarinnan. "Måtte jag bara inte ha ställt till någon olycka!" Men det var inte så. Det var bud, att hon skulle komma in i huset och vila och sedan sjunga ett par sånger till.

På trappan kom doktorn emot henne. "Faran är över för denna gången," sade han. "Han låg där i dvala, och hjärtat slog allt svagare. Men när ni började sjunga, var det, som om han skulle ha hört en kallelse från alla dem, som behövde honom. Han kände, att det ännu inte var tid för honom att söka vilan. Sjung mer för honom! Sjung, och var glad, för jag tror, att det är er sång, som har fört honom tillbaka till livet! Nu kanske vi får behålla honom ett par år till."


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:20 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k52c.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free