Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninives och Babylons kilskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde man redan börja varsna det nyfunna språkets karakter.
Det borde vara semitiskt, ty i hebreiskan heter stor rab (hvaraf
rabbi, rabbin herre) och jag anoki. Denna slutsats var
också i full öfverensstämmelse med en uppgift i bibelns
»folktafla» (1 Mose-bok 10 kap.), den vigtigaste etnografiska
urkund, som forntiden lemnat oss: Assur nämnes där ibland Sems
söner. Det ifrågavarande språket, uppenbarligen inhemskt i
det forna ninivitiska riket, kallas af detta skäl nu assyriska.
Äfven i Babylon talades det sedan uråldriga tider. Det var
därför som det med rätta fick en plats på perserkonungarnes
inskrift-taflor, sedan dessa gjort sig till herrar öfver
Nebukadnezars välde.
Genom Saulcys, Hincks’ och framför alt Rawlinsons och
Opperts skarpsinniga undersökningar fördes upptäkterna alt
vidare, skriftens och språkets väsen yppade sig alt mera, och
de egenskaper man hos båda lärde känna, voro till en del
mycket öfverraskande. I synnerhet blef det af betydelse för
kilskriftstudiernas utveckling, att man i Europa fick tillgång
till den långa, i de vanliga tre Akhämenidspråken affattade
Behistun-inskriften, genom hvilken antalet af nomina propria,
som man for dechiffreringen kunde använda, steg till inemot
100. Högt uppe på en brant klipphäll vid den stora
stråtvägen mellan Babylon och Ekbatana hade Darius låtit inmäjsla
denna väldiga text, att de vägfarande till evärdeliga tider måtte
genom dess ord påminnas om hans ära och hans vapens makt.
Då man funnit sig hafva med ett semitiskt språk att göra,
föreföll det till en början sannolikt, att också skriften, i likhet
med feniciers, hebréers och arabers, skulle vara en
konsonantskrift, hvars vokaler läsaren själf borde ifylla. Det dröjde
dock ej länge, innan denna föreställning måste uppgifvas. Där
stafvelsen na förekom i ett persiskt namn, såg man henne af den
assyriska texten återgifvas med ett annat tecken än det som
nyttjades för att uttrycka ni, och ännu ett tredje mötte för
stafvelsen nu. Man hade altså framför sig ett »stafvelse-alfabet»,
sådant som japaneserna, abessinierna m. fl. folk än i dag nyttja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
