Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEDEN
•223
låtelse! svarade han. Hur som helst, saken är
glömd.
Äro vi då vänner igen? frågade hon.
Ja, mer än vänner! sade han och tog henne
i armen. Då såg hon upp till honom, ty han var
lång och hon var liten, och hon smålog. Men han
såg allvarligt på henne; ja, glupskt.
Kom! sade han. Det är vackert väder! Jag
vill promenera.
När de nu gingo på en väg, kommo de till
en rågåker.
Maria Ilökert gick in i rågåkern och böjde sig
efter en ensam blåklint, som stod bland de
glänsande och hvita stråna. Hennes kjol hade samma
färg som blomman, men hennes hår som axen.
Hufvudet nådde knappast öfver dem och hon tycktes
buren af fältets långsamma vågor.
När hon plockat blomman, fäste hon den pä
Jakob Unæi rockuppslag. För att kunna göra det
måste hon stå tätt intill honom, och han kände
doften af hennes parfymerade kläder. När hon
hade fäst blomman, gick hon ett par steg tillbaka
för att se, hur den klädde honom; och han stod
stilla.
Hon log, och luften omkring henne var blank
af solsken. Långt borta, bakom hennes hufvud,
gledo molnen, men de tycktes höra till henne, där
hon stod, likasom rågåkern, som gungade, ocli
skogen därborta, orörlig. Hon hade några rågax
på kjolen, och kinderna voro röda.
Gräshopporna, som gnisslade gällt, tystnade
ibland, som om de försiktigt tittat ut och sett efter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
