Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kysste jag henne och sedan pratade vi inte mer. Vi
hånglade så att jag hade ont i testiklarna när jag gick hem
över Tranebergsbron på natten.
Nästa dag väntade Maj-Britt på mig i skolkorridoren
till frukostrasten. Vi tog varandra i hand och försökte
hitta något ställe att ta vägen. Till slut kom vi till
Engelbrektskyrkan. Vi gömde oss längst bak på en bänk men
hann inte mer än börja ta på varandra innan det kom
en vaktmästare som skrek och skrek så vi fick fly. Hela
eftermiddagen satt jag vid pulpeten med stånd. Det
smärtade.
Maj-Britt var den första flicka jag låg med. Det var på
kvällen den dagen vi varit uppe i Engelbrektskyrkan.
Hon bodde på Levertinsgatan och visste att hon skulle
vara ensam hemma.
– Följ med hem, sade hon när skolan var slut.
Vi låg med varandra nästan så fort vi kommit
innanför dörren. På vardagsrumssoffan. När hon öppnade
sig för mig och jag fick komma in i henne var det som
om hela livet öppnat sig. Hon var som en varm ocean.
Jag hann nästan inte vara försiktig. Men det var Lilly
jag var kär i. Som jag tänkte på också då när det gick
för mig. Fast Maj-Britt var en sådan lycka i kroppen att
skrattet frustade i mig. Vi låg med varandra flera
gånger den kvällen. Solen skulle gå upp när jag gick hem
över Tranebergsbron. Himlen var grön och alldeles
klar. När jag stod mitt på bron vände jag mig mot den
begynnande soluppgången och vattnet var mörkt
under mig. Jag var den ende vandraren på bron. Jag
sträckte ut armarna för att famna gryningen och
ropade med all kraft ut över den sovande staden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
