- Project Runeberg -  Nordisk mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga /
10

(1887) [MARC] Translator: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fram å dem med hugg och slag. Fosterbröderna voro å sina hästar
och med dem en talrik riddaresvit; båda hade mordiska spjut i
händerna, höjde härskri och störtade sig så fram å dem. Nu
började den skarpaste strid, och Hjalmter jemte Ölver och deras män
gingo så hårdt fram, att konungasonens fylking bågnade framföre,
och många af hans män föllo i samma draget. När han såg sina
fylkingar vara gångna tillbaka och att många af hans folk fallit,
uppfyldes han af mycken vrede, kallade på sina män, bärsärkar
och blåmän, befalte dem att vända sig emot konungen och hans
ömkliga följe och bjöd dem att icke hafva någon fruktan. De
gjorde så, gingo stadigt framåt med väldigt härskri och ondskefulla
åthäfvor. Dem åkom då bärsärkagång, de hugga och stinga, slå
och bita konungens hird å begge sidor, bryta sig igenom
fylkingarna, så att många af konungsmännen fly undan dem för sin
räddhågas skull. Det sågo Hjalmter och Ölver, att konungsmännen
flydde, medan somliga voro dräpte. De vände sig emot detta
slödder, och vardt då ett kraftigt angrepp; och det slöt så, att de
dräpte konungasonens alla blåmän och bärsärkar och satte åter
fylkingaflygeln i stånd. Det såg Nudus, konungasonen, att hans
vilda sällar voro nedmejade som strån, såg ock Hjalmters och
Ölvers anlopp och tänkte, att han månde komma i fullt rön deraf;
dock tröstar han väl på sin kraft och sin hamingja, och detta
gjorde, att han eggade sin häst med sporrarna och red emot
Hjalmter. Och när han såg, huru denne storståtlige konungason
red fram som en fogel i flygt, tyckte han sig skönja, att denne
ville träffa honom. Derför störtar han sig skyndsamt till hans
möte, skakar sitt spjut grymmeligen, sporrar sin häst, rider emot
konungasonen, och hvar af dem lade emot den andres sköld. Men
så fast sutto de, att ingendera rubbades i sin sadel, hvaremot
begge lansarna bräcktes, och brottstyckena flögo tillbaka och förbi
deras hufvud. De fattade nu sina svärd och höggo hvar å annan
med mycken kraft och ansträngning. Men de skräckliga följder,
som voro att vänta af huggen, förfelade sin verkan, hästarna
stegrade sig under dem, så att de icke kunde nå hvarandra med
huggen. De stego då af, lemnade sina hästar åt sköldsvennerna,
drabbade samman och slogos så öfverdådigt, att mot himmelen var
att se löfverksprydnaden å deras hjelmar och bucklorna af deras
sköldar, medan svärden syntes såsom fyra i luften. Ingen tyckte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:45:57 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nmgullveig/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free