- Project Runeberg -  Nordisk mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga /
78

(1887) [MARC] Translator: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Oden i landsflykt för att genom glömskan kunna utplåna sin
vanheders skamfläck.

Efter Odens afvikande — märk väl, här är nu icke fråga om
Ull, såsom man trott, utan om gengångaren Mimer! — sökte en
viss Med-Oden, ryktbar genom åtskilliga företräden och likasom
närd genom en himmelsk ynnest (perinde ac cælesti beneficio vegetatus),
sjelf gripa tillfället att förskaffa sig egen gudomlighet, omtöcknade
barbarernas sinnen med nya förvillelser och förledde dem att egna
honom egen dyrkan såsom gud (materiens, köttets gudadyrkan).
Han förnekade nemligen, att gudarnes vrede eller gudamakternas
kränkning kunde försonas genom sammanblandade blotoffer och
böner, utan borde en hvar af öfvergudarna, han sjelf bland dem,
få sin särskilda offergärd. Men när denne Med-Oden, gengångaren
Mimer, efter Odens återkomst stack sig undan till Fyen (Fjonien
hatets ö), vardt han af invånarne dödad. Äfven den aflidnes
missdåd voro uppenbara: ty dem, som nalkades hans liflösa bål,
anfäktade han med pestsmitta, så att han syntes hafva lemnat nästan
vidrigare spår genom sin död än af sitt lif. Liksom straffade af
detta onda afskuro inbyggarne den dödes hufvud, lemnade hans
kropp i saknad af en grafhögs jordhölje och genomstungo hans
bröst med en hvässad påle[1].

Vi stå inför cadaver Mimeris! Oden insalvade den dödes
afskurna hufvud och uppsatte det såsom månesköld, månskifva på
Ivalde-Neps vagn. Med detta hufvud talade Oden sedermera ofta
i brydsamma fall, då jorden nekade att gifva gudar och menniskor
sin äring. Nu fattas blott, att Saxo också omtalar månskenet!
Men vi skola få se äfven det.

Sedan Oden återvunnit sitt förra anseende, tvang han alla dem,
som under hans frånvaro tillegnat sig hans heliga hedersbevisningar,
att afkläda sig dessa och skingrade genom glansen af sitt
gudamajestät trollkarlarnes kotterier såsom skuggor. Ja, han trodde
sig med rätta böra från jorden bortstöta dem, som så brottsligt
sökt innästla sig i himmelen (nemligen Mimers söner).

Femte akten (pag. 47—50). Rustad till strid drog Hading till
Sverige och krigade der ett helt lustrum. Slutligen togo lifsmedlen
slut, krigarne blefvo ytterligt afmagrade och måste för att stilla
sin hunger tillgripa skogssvampar; och när hästarna voro


[1] Jfr uttrycket en påle i köttet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:45:57 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nmgullveig/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free