- Project Runeberg -  Nordisk mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga /
98

(1887) [MARC] Translator: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VII- Ljusalfshem Alf är en ande, och namnet härledes af ala
afla, föda, nära. Det begagnas icke blott om ofödda barn och döda
menniskors själar, såsom gengångare, utan äfven om lefvande
menniskor, som äro medvetna om sin högre bestämmelse. Medan
dvergarne äro förkrympta väsenden, sträfva uppåt ur mullen till
ett högre lif, och derför kallas upregin, nämnas åter alfema
ginn-regin, motmakter eller utmärkta makter, hvilka verka uppifrån och
äro höjda öfver det vexlande, timliga lifvet. De äro solljusets och
luftrymdens fagra barn, naturens välgörande utvecklingskrafter.
Om deras skapelse eller födelse talas ej, och blott några få nämnas
vid namn. En alf är, till exempel, solstrålen, som mognar frukterna
och värmer jordens frusna barn; honungsdaggen, som gömmer sig i
blommans kalk och på ekens blad; morgondaggen, som uppfriskar
den törstande naturen; vindflägten, som svalkar den under
sommarhettan. Vid missväxt ser man på gräset spår af alfernas smärta.
Dessa bemärkelser äro vidare öfverflyttade på menniskans och det
andliga lifvets område. Medan dvergarne såsom mörkalfer
(dökk-alfer, svartalfer) äro nyttans sträfsamma trälar, äro deremot alferna
det ideala lifvets bärare och skyddsandar. »Ljusalferna — säger
den yngre Eddan — äro skönare än solen att åse, men mörkalferna
äro svartare än beck.» Sant heter det ock i den poetiska Eddan:
»Allfader verkar, alf er skilja (mellan godt och ondt), vaner veta,
nornor visa väg; troll (jättar och dvergar) närer, tider fullbordas
(åldrar födas, föda och dö), thursar (naturväsendena) trängta,
val-kyrior (de fria och medvetna) trotsa».

Man egnade åt alferna blodiga offer och i allmänhet feta rätter
för att blidka dem, på det att de icke skulle gå igen och suga
blod ur de lefvande, dem de älskade, i synnerhet ur späda bam.

I den senare folktron framträda alferna såsom fagra qvinliga
varelser och kallas då älfvor. De bodde i jordkullar och
förnämligast i ättehögar, der förfädren slumrade. Ur dem gingo de ut,
dansade i månskenet på den daggstänkta gräsmattan, eller de
insvepte sig i nattens dimmor och kunde skönjas, när morgonrodnaden
inbröt och dagen började gry. Genom sin fägring lockade de gerna
unga män inom sin ringdans och förtrollade dem. Äfven denna
utsträckning af folktron är alltså en följdriktig utveckling af den
mythiska fornsagan, utmärkande, att de menniskor, som uteslutande
hängifva sig åt minnenas skuggbilder och inbillningens irrbloss,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:45:57 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nmgullveig/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free