- Project Runeberg -  Nordisk mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga /
97

(1887) [MARC] Translator: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ville icke öfverlefva honom, utan hellre följa sin man i döden än
svika honom i lifvet.

Som Saxo inklädt både gudar och heroer i historierad drägt,
låter han naturligtvis dem såsom vanliga dödliga inom en
menniskolefnads trånga ram äfven dö, Od och Fröja, de odödliga makarna,
icke heller undantagna. Vackert tecknade den gamle sagotäljaren
dessa makars sorg öfver sonen Henriks död. Öfver honom qvad
fadren sin förenämda klagosång, hvilken på sitt sätt kan jemföras
med det sorgeqväde, som isländaren Egil Skallagrimsson diktade
öfver sin son Bödvar och kallade Sonar-torrek (sonförlusten).

Jag har förut sagt, att inom djurverlden ikorn var egnad åt
Od, mannen, likaså uttern. De gamle älskade djuren, gåfvo noga
akt på deras egenskaper och valde gerna ur djurverlden symboler
för att uttrycka sina mythföreställningar. Vi kunna af Saxos
berättelse om Ods och Fröjas sorg öfver sin sons död rätt väl
förstå, hvarföre uttern var dem egnad. Sålunda yttrar en af våra
dagars naturforskare och kännare om detta djur[1]: »Hafsuttern är
ett muntert, lekfullt, smeksamt och vackert djur; då han springer,
skiner pelsen starkare än det svartaste sammet. Helst lefva de
familjevis tillsammans hane, hona och ungar, dels halfväxta, dels
helt späda. Föräldrarnes kärlek till de senare är så stor, att de
för deras skull utsätta sig för den ögonskenligaste dödsfara;
bortröfvas ungarne, gråta föräldrarne nästan som små barn och sörja
så, att de, enligt hvad vi af temligen säkra exempel sågo, icke taga
till sig någon föda, utan på 10—14 dagar afmagra till den grad,
att knappast mer än skinn och ben finnas qvar, bli sjuka och
eländiga och vilja ej lemna landbacken. Hvilken årstid som helst
kan man få se späda ungar, honan framföder endast en hvarje
gång, alltid på det torra; denne har, redan då han kommer till
verlden, tänder och öppna ögon. Modren bär ungen mellan sina
läppar, men i vattnet mellan framfötterna liggande på rygg; äfven
plägar hon leka med honom, kasta honom liksom en boll upp i luften
och taga emot honom, då han faller ned igen; ofta skuffar hon ut
honom i vattnet för att lära honom simma, fångar upp honom, då
han blir trött, och kysser honom såsom en mensklig moder sitt barn.»

Om Od och Fröja mera längre fram!


[1] Däggdjurens lif af A. E. Brehm, öfvers. af F. A. Smitt, andra uppl., sid. 231.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:47:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nmgullveig/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free