Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Gustaf Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Erik Gustaf Geijer.
Med häftigt sinne på fjället jag språng
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Der de gå i det skummande haf.
De komma från fjerran, fjerran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti hafvet.
En morgon från stranden ett skepp jag såg;
Som en pil in i viken det sköt.
Då svälde mig bröstet, då brände min håg,
Då visste jag hvad mig tröt.
Jag lopp ifrån gettren och moder min,
Och vikingen tog mig i skeppet in
Uppå hafvet.
Och vinden med makt in i seglen lopp;
Vi flögo på böljornas rygg.
I blånande djup sönk fjällets topp,
Och jag var så glad och så trygg.
Jag faders rostiga svärd tog i hand
Och svor att eröfra mig rike och land
Uppå hafvet.
Vid sexton års ålder jag vikingen slog,
Som skällde mig skägglös och vek.
Jag sjö-konung blef — öfver vattnen drog
Uti härnadens blodiga lek.
Jag landgång gjorde, vann borgar och slott
Och med mina kämpar om rofvet drog lott
Uppå hafvet.
Ur hornen vi tömde då mjödets must
Med makt på den stormande sjö.
Från vågen vi herrskade på hvar kust —
I Walland jag tog mig en mö —
I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd,
Och så stod vårt bröllop med lekande fröjd
Uppå hafvet.
En gång äfven jag egde länder och borg,
Och drack under sotad ås *),
Och drog för rike och menighet sorg,
Och sof inom väggar och lås.
Det var en hel vinter — den syntes mig lång,
Och fast jag var kung, var dock jorden
mig trång
Emot hafvet.
Jag ingenting gjorde, men hade ej ro,
För att hjelpa hvar hjelplös gäck.
Till mur vill man ha mig kring bondens bo
Och till lås för tiggarens säck.
*) Att aldrig dricka under sotad ås, det vill säga: under
tak å land, var eljest vikinge-sed.
På sakören, edgång och tjufvar och rån
Jag hörde mig mätt — vor’ jag långt derifrån
Uppå hafvet!
Så bad jag — men hän gick ock vintern
lång,
Och med sippor stränderna strös,
Och böljorna sjunga åter sin sång
Och klinga: till sjös, till sjös!
Och vår-vindar spela i dal och i liöjd,
Och strömmarna fria störta med fröjd
Uti hafvet.
Då grep mig det fordna osynliga’ band,
Mig lockade böljornas ras.
Jag strödde mitt guld öfver städer och land
Och slog min krona i kras,
Och fattig som förr, med ett skepp och ett
svärd,
Emot okända mål drog i vikinga-färd
Uppå hafvet.
Soiri vinden frie, vi lekte med lust
På fjerran svallande sjö.
Vi menniskan sågo på främmande kust
På samma sätt lefva och dö.
Bekymren med henne städs bosätta sig;
Men sorgen, hon känner ej vikingens stig
Uppå hafvet.
Och åter bland kämpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjerran blå.
Kom vikinga-segel — då gälde det blod;
Kom krämarn — så fick han gå.
Men blodig är segren den tappre värd,
Och vikinga-vänskap, den knytes med svärd
Uppå hafvet.
Stod jag mig om dagen å gungande stäf,
I glans för mig framtiden låg;
Så rolig, som svanen i gungande säf,
Jag fördes på brusande våg.
Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt som omätliga rymden mitt hopp,
Uppå hafvet.
Men stod jag om natten å gungande staf,
Och den ensliga vågen röt,
Då hörde jag Nornorna virka sin väf
I den storm genom rymden sköt.
Likt menskornas öden är böljornas svall:
Bäst är vara färdig för medgång som fall
Uppå hafvet.
Jag tjugo år fyllt — då kom ofården snar,
Och sjön nu begärar mitt blod.
Han känner det väl, han det förr druckit har
Der hetaste striden stod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
