Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Johan Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Johan Stagnelius.
145
Den rena dufva, som med silfvervingar
Mildt sväfvar öfver tidens mulna flod,
Lär våra bröst den helga suckens genljud.
Kom hit imellertid! Jag vill dig visa,
Hur du till bönens nåd skall dig bereda.
När till ditt upphof med din känslas offer
Du ämnar framgå, tankarne då ropa
Från hvarje jordiskt föremål tillbaka!
Knäpp sedan händerna till vittnesbörd,
Att dina sinnen du för verlden sluter!
Böj sedan knän, för hela verldens Herre
Böj dina knän! Blott till det låga sänkes
Det höga neder. Bönens himlastege
Står djupt i ödmjukhetens blomsterdal.
Höj sedan tungans, höj ditt hjertas röst
Och bed med dessa eller lika uttryck:
0 Du, som fjerran öfver molnens rymder
Och stjernornas och änglarnas församling
Bor i ett ljus, dit tanken fåfängt lyftar
Sin matta vinge! Du, som. himmelskt god,
Af stoftets barn dock helsas vill som Fader!
Må, Evige, för äran af ditt namn
1 hvarje bröst ett heligt rökverk brinna!
Må jorden, länge höljd af brott och plågor,
Omsider fri ocli lycklig bli! O, komme
Till oss ditt rike, Herrans stad, det nya
Jerusalem, bebodt af nåd och sanning,
I gyllne skyars krans från himlen ned!
Då skall ej längre blott en magtlös suck,
En fåfäng bön vårt hjertas kärlek tyda:
Ske skall bland oss din vilja, som den sker
Ibland din himmels eviga naturer.
Allgode Gud, åt våra själar gif
I pröfningens och jämrens törnedalar,
Hvad för det högre lifvet de behöfva!
Styrk deras kraft och faderligt dem mätta
Med gyllne frukter ur ditt paradis!
Förlåt oss, Herre, så som vi förlåta!
Mät bördan efter våra svaga skuldror
Och led oss ej i frestelser, der segren
Ej är beredd! Oss från det onda fräls!
Ty kärlekens och ljusets gudaspira
Du evigt sträcker öfver ting och andar,
Och i äoners skiftande äoner
Är magten, äran, herrligheten din.
Flavius.
O hvilken bön! Hvar har du lärt den,
moder?
Perpetua.
Har jag ej sagt? Det Ord, som skapt vårt
hjerta,
Kan ensam lära hjertat bönens ord.
Ja, Flavius! Gud, den milda Gud, hvars blod
Försonar jorden, lär oss så att bedja.
Kom till mitt bröst! Snart skall din moder
sofva
I grafvens natt. Snart skall du fåfängt
söka
Dess öppna famn, dess varma kyssars tröst.
Fly*då till Gud, den kärleksrike Fadren
I fästets höjd, hvars öga aldrig blundar. —
Gråt ej, min son! Den intet kan förlora,
Hvars kärlek är ovanskligheten sjelf.
Ur „Liljor i Saron".
I. Fången.
I verldsfurstens harem
Är Anima fången.
På grönskande mattor
Hon suckande skrider,
Och kronljusen sänka
Från mörkblåa taket
Sitt darrande skimmer
På vandrerskan ned.
Sju bistra demoner
Med blodröda sablar
Vid portarne vaka;
Tolf lågande drakar
Kring borgen sig lagt.
Af forntida vänner
Ej någon hon skådar;
Blott månguden kommer.
(En väktare är han;
Men Animas tårar
Den kalle dock röra.)
I stjernklara nätter
Han leende kommer
Och klappar på fönstret
Och för till den anna
Guddomliga budskap
Från andarnes land.
Och soljungfrun kommer.
(En väkterska är hon;
Men Animas böner
Dock henne beveka.)
I ångande vårar
Den strålande kommer
Med blomstrande skänkerna
Sunnan ifrån.
Ack, verldsfursten grufligt
Den fångna behandlat.
Från skinande barmen
Han stjernkedjan ryckte,
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
