Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Patrick Sturzen-Becker (Orvar Odd)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Patrick Sturzen-Becker.
861
mellan några halfförfallna plank och hade
utsigten rakt in i ett båtskjul. Öfver det
ena planket såg jag imedlertid såsom skylt
af landet toppen af en rönn, och jag tänkte
för mig sjelf: »jag har blifvit missledd på
någon bakväg, det är på andra sidan vi
ha det herrliga landskapet, ängarna och
lundarna, de pittoreska vyerna, den friska
luften; fru M** er en gumma, som vet
hvad hon väljer!«
Jag blef på det gästfriaste mottagen
så väl af den gamla tanten, som af hennes
vackra dotter. »Nå, se det var snällt, —
sade den förra till mig, — att komma ut
till oss för en hel dag! Men också är det
omöjligt, att beständigt uthärda med detta
solstekta Stockholm. Tacka vet jag
landt-lifvet! Och vi skola just i dag
tillsammans njuta deraf med besked ..... Se
här! — fortfor hon och förde mig till
fönstret, — — här skall jag till en början
visa; har icke vårt lilla landtställe en
alltför täck och treflig belägenhet? Här är
vår trädgård . . . .«
Det var en täppa med några
syrenhäckar, ett par ärtstånd och en rabatt med
en skäligen ensam stockros.
»Der midtöfver, den der väggen, som
vi se, är konstberidarnes stall; der är hela
dagarna ett evigt stampande och frustande.
Jag tycker om det, ty det är något lifligt
och muntert, och hästar äro min vällust!
.... Här i trädgården är vårt lilla Edén ■—«
(— bakom stallet!)
»Här sitta vi i den fria luften och ha
vårt arbete, läsa en god bok, dricka vårt
eftermiddagskaffe. Men om qvällarna, när
allting är så tyst och det doftar så friskt
från alla blommor —«
(— från stockrosen!)
— »tar Louise sin gitarr ut med sig
och sjunger för mig något stycke ur den
charmante »Lucie«, och vi kunna ofta icke
slita oss från den herrliga naturen förr än
långt in på natten.»
»Det kan jag förstå!«
Louise hade imedlertid dukat upp
frukost i ena hörnet af rummet. Resan ut
hade gifvit mig god aptit och jag kastade
mig som en slaghök öfver det lilla bordet.
»Ah, se der! — utropade jag —
hvad landet dock erbjuder! kärnfärskt smör,
det är min délice.«
»Gudnås! Det är icke så färskt, som
vi skulle önskat, — svarade den vackra
Louise, »l’enfant terrible«, — men det är
fasligt ondt om godt smör denna sommar,
man får springa halfva Stockholm
omkring för att . . . .«
»Nå, men dessa nyupptagna rädisor!
detta är åtminstone något, som —«
»Tyvärr äro de sedan i går! Den
långsamma pigan har icke kommit tillbaka
från staden; hon hade ändå order att köpa
några fårska vid Munkbron.«
Efter frukosten bad värdinnan mig
stiga ut i trädgården. Man hade här
fästat ett snöre med en ring uti uppe om
en framskjutande syrengren och slagit en
hake i stàllväggen der bakom; meningen
härmed var nu att kasta ringen med snöret,
så att den fastnade på kroken. Gumman
M** behagade sjelf utfordra mig att täfla
med henne i denna konst. »De gamla
landtliga tidsfördrifven och lekarna, — yttrade
hon, — äro dock ständigt nya, icke sannt?
Hvad har man för ersättande eller
motsvarande nöje i det tråkiga Stockholm?«
Jag bugade mig.
Man hade haft en boll, men första
kastet det gjordes med den, hade den flugit
långt öfver planken in i någon grannes
gård, och var icke sedan kommen till rätta.
Sedan tanten blifvit trött i armen af
att stå och måtta med ringen, tog hon
plats i en liten af de två, tre syrenerna
bildad smyg, der man inträngt tvenne
grönmålade trädgårdsstolar. »Behagas det icke
sitta ner och hvila i bersåen? Kom och
tag någon lektyr! ... Se här har Louise
just lemnat qvar på bordet en del af Onkel
Adam; o. var god och läs för oss högt
derur! ..... Eller kanske det inte roar
er att läsa högt?«
»Tvärtom! ...... Obeskrifligt!«.....
Mellan tu och tre anmäldes, att
middagen var färdig. Jag lade Onkel Adam
ifrån mig , fru tant slutade med
stickstrumpan. »Vi äta bittida middag här på
landet, — sade hon, — jag tycker det
nästan hör till.«
Vi hade en delikat aborre, som
endast hade det felet att vara litet kallnad.
emedan den hemtats färdig från — Blå
Porten. Dessutom vankades ett öfverflöd
af de ojemförligaste — turska bönor!!
»Var god och tag mera af bönorna till
kotletten! — öfvertalade mig värdinnan; —
grönsaker höra oundgängligen till landet,
utan dem vet man knappast att man är
der; beklagligtvis äro grönsaker för året
så rara här på Djurgården, att man får
hjelpa sig fram med hvad man har qvar —
insaltadt, om man icke skall skicka enkom
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
