Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drev omkring och njöt av att vara totalt fri från
arbete, och Frona höll med honom om att det var
behagligt. Men baron Coubertin var i feber över
dröjsmålet. Hans sydländska blod gjorde uppror
efter den långa vinterdvalan, och det varma
solskenet ingav honom livliga fantasier.
»Oj, oj, floden bryter aldrig upp! Aldrig!» Och
han stod och såg på den surmulna isen och utöste
artigt svarvade förbannelser över den. »Det är en
konspiration mot dig, min stackars La Bijou, en
riktig konspiration!» Han smekte sin
Peterborough-kanot som om den vore en häst.
Frona och St. Vincent skrattade och predikade
tålamodets evangelium för honom, vilket han
emellertid hänvisade till fördärvets djupaste avgrunder.
Jacob Welse avbröt hans utgjutelser.
»Se dit, Coubertin! Där borta söder om den
branta klippan på andra stranden. Ser ni någonting?
Som rör sig ?»
»Ja, en hund.»
»Det rör sig för långsamt för att kunna vara en
hund. Frona, gå efter min kikare.»
Både Coubertin och St. Vincent sprungo för att
hämta den, men korrespondenten visste var den
förvarades och kom triumferande tillbaka. Jacob
Welse satte kikaren för ögonen och spejade tvärs
över floden. Det var en mil från ön till den avlägsna
stranden och solglittret på isen gjorde det svårt att
urskilja någonting.
»Det är en man.» Han räckte kikaren till
Coubertin och spejade med obeväpnade ögon. »Det
måste vara någonting på färde.»
241
Nordlandets dotter. 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
