Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna här framstälda etymologi skulle vinna ett
synnerligen starkt stöd, om man kunde ådagalägga, att Lööurr i
älsta nordiska poesien rimmat mot ord börjande med v.
Att fullständigt bevisa, det så varit förhållandet, har sig
svårt, dels emedan v synes hafva bortfallit tidigare före l
än före r — något som dock är mindre lätt att konstatera
i anledning af det ringa antalet ord med ursprungligen
begynnande vl i nordiska språk —, dels emedan Léöurr oss
veterligen icke anträffats mer än på två ställen i älsta
poesien; men det synes oss förvisso vara mera än en blott
slump, att på båda dessa ställen Lööurr står i granskapet
af ord börjande på v eller ursprungligt vl, mot hvilken det
lämpligen rimmat. Det ena stället är en i Haralds saga
hins liårfagra förekommande af Eyvind Skåldaspillir
författad strof, (sålunda från så tidig period som 900-talet), så
lydande (Heimskringla, Ungers upplaga s. 57):
Ok par varö,
er vinir féllu,
magar Hallgarös,
manna blodi
Stafaness
vid störan gnÿ
vinar Lodurs
vägr of blandinn.
Det synes högst sannolikt, att Lodurs här en gång varit
det tredje allitererande ordet, jämte vinar och vägr; jämför
i näst föregående strof verserna
vidr vdpnberr,
er vega skyldi.
Har nu detta varit förhållandet, så kvarstod v före l
ännu i senare hälften af 900-talet, Eyvind Skåldaspillirs tid.
Vi tro ock, att ett dylikt antagande vinner stöd af ett par
Eddaställen, där (v)l synes hafva allitererat med v. Ar
nämligen den vanliga läsningen
velkeypts litar
hefi ek vel notit
Loöors—gloöa, såsom redan Bugge påpekat i en anmärkning til strof
18 i Voluspå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>