Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Liksom nästföregående är denna art utbredd över hela norden, men på låglandet å fuktig, tuvig skogsmark och å öppna myrar eller mossar; i fjälltrakterna är den däremot ganska ymnig även på de torra fjällslätterna ovan trädgränsen. Den är mycket variabel såväl till bladens som till bärens form och storlek; bladen äro än smala och spetsiga, än breda eller nästan kretsrunda, trubbiga, och växla i längd från 3 cm (s. och mell. Sveriges tuviga skogsängar) till ett par mm (i högfjällen); bären kunna vara klotrunda, äggformiga, cylindriskt prismatiska med fyra avrundade kanter, päronformiga, klubbformiga m. m. Denna buske blir högre än blåbärsriset, 1/2 - 2/3 m. Den har inom vårt lands vegetation sin enastående skönhet genom de ljust blågrå, undertill nästan vitgröna bladen. Under vintern står den bladlös liksom blåbärsriset. Även bären, som mogna i juli, äro ljust daggblå och deras saft är färglös, liksom de ej heller vare sig till smaken eller aromen kunna jämföras med blåbären, De insamlas därför mera sällan för att förtäras. Hos somliga personer förorsaka de huvudvärk, om de ätas i större mängd. Av de namn bären fått i skilda landskap, märkas "odabär" (och "Odens bär"), "slinnon", "böljon", "ögnabär", "öbär", m. fl. - Angående ståndarnas egendomliga byggnad hänvisas till nästföljande art.
Det har ofta anmärkts som ett språkligt kuriosum i svenskan, att så många namn på bär och andra ätliga frukter slutas på -on.
Tavl. 142. Fig. 1 blommande kvistar, 2 bär, 3 blomma (3/1), 4 ståndare (6/1), 5 bär sett uppifrån.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
