Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Släktet Arctium (av några författare kallat Lappa) omfattar storväxta och robusta örter med så hårda stjälkar, att de nästan som vedväxter kunna användas till käppar och efter växtens död på senhösten stå förtorkade kvar hela vintern, liksom en mängd andra stora örter i vår flora. (De kallas då "vinterståndare".) Örtståndet är mer eller mindre filtludet, men tornar saknas. Endast holkfjällen äro tornuddiga, men ej stickande utan krökta till små skarpa hakar, fig. 4, med vilka hela blomkorgen, den välbekanta "kardborren", fäster sig vid djurens päls och människors kläder. Hos den på tavl. 4 avbildade arten är holken av vitgrå färg. Dock träffas någon gång individ utan ludd och med nästan svartröda holkar (formen calvum ); denna form är även kalare till hela örtbeståndet.
Blomkorgens och blommans byggnad överensstämmer nära med tistlarnas å tavl. 1-3. Ett längdsnitt genom blomkorgen, tavl. 4, fig. 3, visar följande huvudbeståndsdelar: 1) ett (gulaktigt) blomfäste eller grenens skivlikt utbredda spets, 2) i dess kant de tätsittande krokuddiga holkfjällen eller skyddsbladen, 3) å blomfästets mitt de tätt hopträngda blommorna, vilkas (vita) fruktämnen sitta nedanför sin blommas hylle och därigenom få en plats i blomställningen, som är väl skyddad mot yttre åverkan. Varje särskild liten blomma, fig. 5 och 6, har vidare ett förkrympt, hårliknande blomfoder och en lång, smal, purpurröd krona. Denna senare består av ett smalt rör och därovan en klockrik utvidgning; i rörets botten alstras blommans honung (d. v. s. sockerlösning), som dock måste stiga ända till den klocklika delen, om de besökande insekterna (åtminstone bin och humlor) skola kunna nå den med sitt sugrör.
Ur blomkronan utskjuter en liten svartblå cylinder, fig 3, 5, 6, 7, som är en av denna blommas märkligaste inrättningar. Den består av de 5 smala ståndarknapparna, som äro fast hopklibbade till ett rör - ett kännetecken, som för övrigt utmärker hela den stora växtfamiljen Compositæ och Linnés 19:de klass Syngenesia; fig 8 visar detta rör uppfläkt och utbrett. Ståndarknapparnas rum öppna sig blott inåt mot rörets hålighet, och för att deras sålunda instängda mjöl eller pollen skall komma ut ut den trånga cylindern och kunna bortföras av besökande insekter, är blommans stift utbildat till en liten utsopningsapparat: det har hos kardborrar, tistlar, blåklint och närbesläktade växter - gruppen Cynareæ; se tavlorna 1-9 - en liten uppsvällning nära spetsen, besatt med fina hår, fig. 6, 7, 9, och då nu stiftet långsamt vuxit upp i cylindern, måste ståndarmjölet sopas ut vid stiftets tillväxt. Naturen har emellertid ej nöjt sig med så enkel orsak och verkan - det skulle gå för långsamt och blott några pollenkorn i sänder skulle komma ut, eller kunde stiftet möjligen av någon anledning alldeles stanna i växten. Det är ju ingen likgiltig sak, om ståndarmjölet kommer ut i världen eller stannar kvar i sin lilla cylinder. Därför har blomman en överraskning att bjuda sina insektgäster, då de väl anlänt och med sitt sugrör börja leta i de smala blomkronornas mynning. Då utpressas i en blink en hel mjölportion, vit och ren, ur det svartblå ståndarröret. Om vi med en nålspets härma insektens manövrer i blommans inre, få vi samma välvilliga mottagande, ty här och där visar sig plötsligt en liten vit mjölmassa, där nyss förut ingen fanns (se fig. 7). Detta tillgår så: då insekterna med sitt sugrör och vi med vår nålspets beröra de fina ståndarsträngarna, draga de sig plötsligt tillsamman, ty de äro sensibla eller känsliga, och förkortas, så att ståndarknappsröret med ett ryck drages nedåt och stiftets utsopningsorgan kommer att stå en liten smula högre uppe därinom. Man kan således bokstavligen säga, att ståndarmjölet "skjutes" ut i små portioner. Vad effekten blir, då en insekt är i vägen med sin mjukhåriga kropp, är lätt att föreställa sig.
Har ståndarmjölet sålunda bortförts, börjar en blomningstid även för pistillen: den växer ännu något litet och dess två märkesflikar åtskiljas, fig. 9, beredda att i sin tur mottaga pollen från en annan, yngre blomma. Ståndarstadiet inträffar alltså här före pistillstadiet, och kardborren kallas därför proterandrisk.
Den som promenerar i ett kardborresnår om hösten, får kardborrar på sina kläder. Frukterna, de små nötterna innanför holken, äro mogna, korgskaftet är torrt och skört, men holkfjällens små hakar äro lika hårda och starka. De äro således spridningsorgan, och korgen i sin helhet kan liknas vid en "hakfrukt", som sprides "epizoiskt", d. v. s. på djurens kroppsyta. De enskilda frukterna, fig. 10 och 11, hava så liten hårpensel, att den ej duger till svävapparat (sid. 2).
Kardborre-arterna äro 2-åriga och växa till övervägande del på odlade ställen, på tomter och vid vägar. Vår art å tavl. 4 saknas i nordligaste Skandinavien, men är stadd i utbredning genom sitt kraftiga fruktspridningsmedel. Allmännare är dock en småväxt art, Arctium minus Schk. med holk utan ludd och ljusröda blomkronor. Vår flora har 4 arter, och blott en av dem växer i lundar (Arctium nemorosum Lej. med stora korgar i lång och smal, ej kort och bred blomställning).
Tavl. 4. Fig 1 grentopp i blomning, 2 stjälkblad, 3 blomkorg i längdsnitt (1 1/2), 4 holkfjäll (3/1), 5 en enskild blomma (2/1), 6 densamma i längdsnitt (3/1), 7 ståndarknapparnas cylinder och stiftet med dess finhåriga uppsvällning (6/1), 8 ståndarknappscylindern uppfläkt och utbredd (5/1), 9 pistillens märken i blomning (6/1), 10 frukt (3/1), 11 densamma i längdsnitt, visande fröet (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
