- Project Runeberg -  Bilder ur Nordens Flora /

(1917-1926) [MARC] Author: C. A. M. Lindman - Tema: Nature, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bilder ur Nordens Flora: Tilkört Förra Nästa Index Innehållsförteckning

80. Tilkört, Cynanchum vincetoxicum (L.) Pers.

F. Käärmeenpiston yrtti ("ormbettsört").

En mångårig ört, hos oss den enda ställföreträdaren för en till största delen tropisk växtfamilj av över 1,000 arter. Här i norden är den inskränkt till s.-ö. Sverige upp till Roslagen, varjämte den finns vid Kristiania och inom Finland på Åland och vid Åbo. Den växer på klippavsatser och i stenrös, förnämligast i ekens och ekflorans sällskap, och älskar torra, varma lokaler. Blomningstiden är juni och juli.

Blommorna äro tämligen små med grönaktigt vit blomkrona. Deras doft är tämligen stark och något frän, lik ligusterns, och som de äro rika på honung, besökas de av smärre insekter, mest småflugor. Dessa blommors inrättning för pollineringen är dom hos alla asclepiadaceer ganska egendomlig. Inom vår flora är den enastående och förtjänar att beskrivas något utförligare.

Sedd uppifrån, fig. 2, visar blomman 5 kronflikar och innanför dem 5 små, vitgula, rundat trekantiga kroppar, som anses för bihang till ståndarna. I mellanrummen mellan dessa bihang äro blommans honungsgropar belägna, 5 till antalet. Innanför bihangen (och mitt för dem) ses 5 små tunna, gråvita fjäll, som utgöra spetsarna av de 5 ståndarknapparna; och innanför dessa visar sig i blommans mitt en blågrön skiva, som är toppen av pistillen. I mellanrummen mellan de tunna fjällen ser man slutligen på fig. 2 fem små mörkbruna apparater, som kallar klämmare och som strax skola närmare omtalas (se fig. 4).

Vi övergå nu till fig. 3, som föreställer blommans befruktningsdelar, sedda från sidan och starkare förstorade. Vi se här en liten kort och tjock pelare, bildad av de 5 ståndarna, som stå förenade kring pistillen. Varje särskild ståndarknapp igenkännes på det hjärtlika, hinnaktiga, vitaktiga fjället i sin topp och där nedanför de gula, hinnaktiga sidokanterna. I mellanrummet mellan två ståndare ser man hägst uppe en klämmare (mörkbrun) och längst nere en honungsgrop. Mellan honungsgroparna befinna sig ståndarnas basala delar, varifrån de rundat trekantiga bihang utgå, som äro synliga på fig. 2 (de äro bortskurna på fig. 3). Rakt ovanför en honungsgrop befinner sig springan mellan två ståndarknappar. Då en småfluga gästat en honungsgrop, och belåten med vad som bjudits, drar tillbaka sitt sugrör, beklätt med fina vorst, så händer det lätt att ett av dessa glider upp i nyss omtalade springa och stöter emot en "klämmare". En sådan är - som namet säger och fig. 4 visar - formad som en liten klyka, och i den fastnar nu det fina borstet - ett svagt ruck, och klämmaren lossnar från blomman. När nu flugan beger sig bort, är hon utstyrd med en liten "pince-nez", som på fig. 4 ses ungefär 70 gånger förstorad. Har väl någon "förvandlingskonstnär" nu varit framme med sina trolleriapparater och skämtat med vår honungsdruckna fluga? Nej, saken är en helt naturlig av blommans konstruktion: den lilla klämmaren som råkade fastna på ett av insektens allra som finaste små skäggstrån, är ej gjord för nöje eller löje, den är ett litet men konstmässigt organ - redskap, verktyg, instrument eller vad man vill kalla det -, förutbestämt att förmedla en av tulkörtens viktigaste livsförrättningar. Klämmaren står nämligen i sammanhang med de båda angränsande ståndarhalvorna, en från ståndarknappen till höger, en från knappen till vänster, och ur vardera drager den med sig ett litet klubblikt föremål, som består av pollen eller ståndarmjöl. Inom denna växtfamilj är ståndarmjölet ej pulverformigt eller mjöllikt, utan sammanklibbat itll vaxlika massor. Varje sådan liten mjölklump kallar man ett pollinarium. (En liknande pollenbeskaffenhet hava öven vöxtrikets mörkvördigaste blommor, orchideerna; se nr 399). På fig. 3 äro pollinariernas platser sunliga som gulaktiga partier i de gröna ståndarna.

Men pollinarierna, som flugan sålunda bär i sitt skägg, skola befordras till pistillens märke. Detta sker, då insekten besöker en annan honungsgrop och just skall lämna den: då avstrukas de små pollenklubborna av de gula hinnkanterna ocanför honungsgropen, och just bakom dessa hinnkanter har blomman en liten klibbig fläck, som ögonblickligen uppfångar och kvarhåller en yta; det finns fem sådana, belägna ocanför var sin honungsgrop. Utan hjälp av insekter skulle ståndarmjölet av denna blomma omöjligt kunna träffa märket. Tulkörtens blomma, så liten den är, har alltså en ganska konstrik buggnad och är en fin, träffsäker mekanism.

I varje blomma utbildas 2 fröhus, fig. 5, innehällande stora frön, som bära en krona av fina, vita hår, anordnande på samma sätt som svävapparaten på korgväxternas frukter. Fröna är således sväv- eller flygfrön och spridas med vinden på samma sätt som flygfrukterna.

Tulkörten är en av våra spånadsväxter. På fig. 1 ses längst nere stjälkens tvärsnitt med tydligt skilda lager av märg, ved och bark. Innerst i barken finnas fina och sega fibrer av samma beskaffenhet som lin- och hamptågor.

Tavl. 80. Fig. 1 växtens topp, 2 blomman sedd uppifrån (7/1, fyra kronflikar till största delen utelämnade), 3 befruktningsdelarna (25/1; se texten), 4 en klämmare och de två pollinarierna (ungefär 70/1), 5 frukt och frön, 6 frö med sin svävapparat.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning


Project Runeberg, Fri Jun 27 21:00:49 1997 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordflor/80.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free