- Project Runeberg -  Bilder ur Nordens Flora /

(1917-1926) [MARC] Author: C. A. M. Lindman - Tema: Nature, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bilder ur Nordens Flora: Jungfru Marie hand Förra Nästa Index Innehållsförteckning

399. Jungfru Marie hand, Orchis maculatus L.

N. Jomfru Marias Haand. F. Maariankämmekkä.

De nordiska orchideerna, av vilka i detta arbete avbildas 25 arter (tavl. 399-419), äro små eller medelstora örter med typiskt monokotyledonartad habitus, d. v. s. ogrenad stjälk och hela, helbräddade blad, varjämte de igenkännas på sin tämligen köttiga och slemmiga beskaffenhet, en glatt, glänsande yta och framförallt de underligt formade blommorna med 6-bladig, zygomorf, kronlikt färgad kalk. De flesta förekomma sparsamt och några äro mycket sällsynta. Den allmännaste är Orchis maculatus, "Jungfru Marie hand", "Herrans händer", "Jungfru Marie nycklar", "Jungfru Marie förkläde", "Fläckiga nyckelblomstret" m. m., namn som folkspråket uppfunnit, allt efter som den ena eller andra av växtens många egendomligheter växkt mest förundran. Folkfantasien har sålunda livligt sysselsatt sig med denna växt, en uppmärksamhet, som kommit orchideernas stora familj till del även från den allmänhet, som ser blommorna från affärsintressets synpunkt, och slutligen även från vetenskapens sida.

Många tropiska orchideer hava blommor med lika underlig form som praktfull färg, och många dylika torde vi aldrig kunna lyckas att till alla blomdetaljerna fullt förklara, enär en del av dessa helt säkert äro utbildade såsom lyx- och överflödsorgan, som ej äga någon särskild funktion, utan kunna jämföras med vissa fåglars och fjärilars grannlåtsmässiga bihang och nyckfulla färgteckning. VÅra inhemska orchidé-blommor äro jämförelsevis enkla, men dock i hög grad konstmässiga. Då utförliga beskrivningar här ej kunna få rum, hänvisa vi till den berömde naturforskaren Charles Darwins arbete över orchideernas pollingering genom insekter (1862), däri man läser detaljerade skildringar som visa, huru en orchidé-arts blomma är in i de minsta enskildheter lika konstrikt som planmässigt avpassad för vissa bestämda insekters besök. Det är med häpnad man vid denne lärares hand följer upptäckten av det ena blomsterundret efter det andra, och man skall nödgas erkänna, att hos ingen annan växtfamilj är ett sådant mästerskap i blombyggnaden förenat med en så rik mångfald och en så outtömlig uppfinningsförmåga i detaljernas växling.

Orchis-blomman utmärker sig genom följande egenheter. Fruktämnet är undersittande, har formen av ett kort och tjockt blomskaft och blir vid blomningens början omvridet 1/2 varv. Det stora, breda, flikiga och med honungstecken prydda kalkblad, som sitter i blommans mittlinje och ursprungligen är vänt bakåt, blri genom denna omvridning riktat framåt, så att det tjänstgör på samma sätt som underläppen hos labiaterna (t. ex. Lamium, Galeopsis och Stachys); se även Iris, nr 398! Denna läpp har liksom det främsta kronbladet hos Viola en honungsalstrande sporre. I blomman igenkänner man vidare med lätthet ståndaren, en ensam ståndarknapp med 2 rum, som står upprät under skyddet av de övre kalkbladen. Genom att jämföra Orchis-blommorna p tavl. 399, fig. 4, tavl. 400 fig. 5, tavl. 401 fig. 4 och tavl. 402 fig. 3 m. fl., kan man beräkna, att den insekt, som sänker sitt sugrör ned i sporren stöter sitt huvud mot ståndarknappens bas, som bildar en liten avlång kula. Denna kula, som fått namnet pungen eller bursicula, brister vid en svagaste beröring, emedan den omslutes av en ytterst tunn hinna, och därvid visar sig dess innehåll som två små klibbiga droppar, som ofelbart häfta fast vid insektens huvud eller vid en nålspets, om vi med en sådan söka härma insektens besök i sporren (se fig. 7!). I förbindelse med var och en av dessa två små klibbskivor står en fin tråd, som i sin tur är förbunden med pollen-innehållet i ståndarknappens rum, fig. 6, 7. Detta pollen bildar här icke något mjöllikt pulver, utan en enda mjuk, småkornig massa av klubblik form, fig. 7, ett s. k. pollinarium (jfr tulkörten nr 80, sid. 62). Nu får således insekten de båda pollinarierna säkert fastklibbade på sin panna (stundom på ögonen, pannspröten eller sugröret), och då honungssugandet är slut, falla pollenklubborna genom sin tyngd framåt, fig. 7, så att de ej passa in i ståndaren av nästa blomma, utan på den yta, som utbreder sig något längre ned, strax under bursicula. Denna yta är hos en levande blomma fuktig och glänsande, och om man experimenterar med en pollenklubba på en nålspets, så ser man, hur oemotståndligt pollinariets korn fastna på nämnda yta. Här hava vi således funnit den mottagliga märkesytan, som ofta är tydligt delad i en höger- och en vänsterhalva (t. ex. tavl. 401, fig. 4).

Iakttager man, var fruktämnet har sin topp, så beräknar man lätt, att den nu omtalade ytan, som ligger strax nedom bursicula, just måste utgöra pistillens märke. Den är dock blott en del därav: en stor del av märket, nämligen dess bakersta eller översta del, bildar en upprätstående flik, på vilken ståndarknappen är fästad, ungefär som om den låge i en vilstol; se fig. 6 samt tavl. 401, fig. 4 (och fig. 5, där denna flik ses höja sig ovanför de två ståndarknapprummen). Denna bakre märkesflik har nederst en framspringande spets, som benämnes rostellum eller "rammen", tavl. 401, fig. 4, och som tjänar till att hålla bursiculan fram över sporrmynningen, där den kan träffas av insektens huvud.

Om ej en insekt sålunda rycker ut pollinarierna ur ståndaren och befordrar dem vidare, kunna de varken bliva fria eller komma till någon märkesyta vare sig i en annan eller i samma blomma. En orchidé-blomma kan i allmänhet stå mycket länge, ja flera veckor i blom under väntan på pollineringen. Sedan denna inträffat, går fruktämnets omvridning tillbaka, och läppen, blommans förnämsta skyltmedel, vrides uppåt, varefter kalken snart vissnar.

Fröna äro ytterst små ("filspånslika"), spridas som ett stoft med vinden och äro tämligen förgängliga. Deras vikt är mycket ringa. Man har t. ex. hos Gymnadenia conopsea (nr 404 A) funnit att varje frö blott väger 8 milliondelar av ett gram.

Nya individer uppstå som ett skott på innevarande års planta. Hos Orchis och närmast följande släkten sker detta på följande sätt. Den bloommande växten har vi stjälkens bas några brunaktiga lågblad, och i bladvinkeln av ett sådant, fig. 3, uppkommer en liten knopp, som spränger lågbladets slida och inom kort förser sig med en stor, uppsvälld, vitaktig rot, en amrot. Nästa vår blir denna knopp en blommande planta, och amroten blir därvid skrumpen och mörkbrun, op samma gång som en ny knopp anlägges inom ett av lågbladen och likaledes får en stor, vitaktig amrot, fig. 2. Detta är skälet till att man alltid finner en mörk och en ljus knölrot ("en svart och en vit hand") bredvid varandra vid stjälkens bas. Hos några orchideer äro de handflikiga, hos andra (t. ex. nr 401-403, nr 408-410) äro de hela och rundade. Hos andra orchideer finns en förlängd jordstam med ett större antal övervintrande knoppar (se tavl. 411 och följande).

Jungfru Marie hand växer över hela Skandinavien och Finland under en mängd olika former; den förekommer i s. Sverige på skogs- och slåtterängar (helst något fuktiga), i mellersta Sverige i skog, och i nordliga Skandinavien även uppe i fjällens trädlösa vidder som en förminskad, arktisk form (f. sudeticus Pöch).

Tavl. 399. Fig. 1 stjälktopp med blomaxet, 2 stjälkens nedre hälft med blad, lågblad och trådrötter samt amroten till höger och nyknoppens amrot till vänster, 3 d:o av en yngre planta, som ännu aldrig blommat, 4 blomma sedd från sin högra ssida med skärmbladet (5/2), 5 blomma sedd framifrån (5/1), 6 läppens bas (nederst), märket (i mitten) och därovan rostellum med ståndarknappen (8/1), 7 pollinarium, fastklibbat på en nålsudd (24/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning


Project Runeberg, Fri Jun 27 21:07:55 1997 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordflor/399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free