- Project Runeberg -  Nordens kalender / 1933 /
23

(1931-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnson och Finland av Yrjö Hirn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Björnson och Finland

om Gambetta, är ofullständigt refererat i dagspressen,
och det blev i Finsk Tidskrift gjort till föremål för
ett i hög grad förringande omdöme. Men det är
att märka att denna tidskriftsartikel, vilken vittnade
om en fullständigt oförmåga att uppskatta det
egenartade i Björnsons talarkonst, framkallade en
indignerad gensaga av en insändare, bakom vars
signatur man trodde sig igenkänna det dåvarande
Finlands förnämste kritiker, den högt begåvade
Hjalmar Neiglick.1 De förringande omdömena
stämde ingalunda överens med den allmänna
uppfattningen, och de dementerades av det
ovations-artade bifall, med vilket föredragen mottogos av
publiken. Även därom kan jag bära ett personligt
vittnesbörd, därför att jag efter avtäckningshögtiden
i Borgå stal mig från examensarbetena till en
Helsingforsresa för att få åhöra föredraget om
Gambetta.

I en skolgosses mottagliga sinne prägla sig
intrycken med en sådan varaktighet, att det långa
föredraget ännu i många partier av sitt innehåll
står levande för erinringen: med de under vägen
inskjutna aktuella hänvisningarna till den samtida
franska politikens problem, sådana som socialismen
och den då så hotfulla Boulangismen; med sitt
dramatiska återgivande av Gambettas kamp mot
sina motståndare i deputeradekammaren, under vilket
återgivande replikerna föllo lika improviserade,
tycktes det, i vår solennitetssals kateder som när de
första gången framslungats i Palais Bourbons
sessionssal; och med den rent visionära skildringen
av den stora patriotens begravning, vid vilken
hundratusentals människor tysta och andäktiga under flera
timmar defilerade längs gatorna och torgen. Makten
med vilken dessa sörjande människoskaror gjordes
levande och närvarande för åhörarna var, så sade man
sig efteråt, samma suggererande konst som den,
vilken under Björnsons tidigare föredragsresor hade
förskaffat honom framgång med den berömda
skildringen av en påvlig procession i Peterskyrkan. Men
i Gambetta-föredraget var åskådliggörandet av ett
verkningsfullt massuppträde icke ett ändamål för

1 Det kan nämnas att Neiglick (som dog vid 29 års ålder
år 188g) vid festen för Björnson hade talat på ungdomens
vägnar, och att hans motpart var en son till talaren vid
gravvårdsavtäckningen i Borgå.

sig, utan det tjänade till att förbereda den
uppsparade och välberäknade sluteffekt, i vilken den
mäktiga böljegången mynnade ut. När talaren med
sin långa och detaljerade utmålning hade gett oss
en illusorisk förnimmelse av sorgdekorationer och
fanor, av begravningsmarscherna och av de ändlösa
ledens tramp, hejdade han sig för att skildra de
reflexioner, som väckts hos honom av det väldiga
skådespelet. Han hade frågat sig, sade han, vad det
var som satt dessa oöverskådliga massor i rörelse,
och som lett alla dessa tusenden att förena sig i
samfälld hyllning av en man, som endast några
veckor tidigare på många håll hade mötts av misstro
och illvilja. När han så blickade ut över
människohavet, tyckte han sig i de allvarliga ansiktena läsa
ett svar på sin fråga, som han tog vara på och
överbringade till oss, understruket och med eftertryck:
Det var, sade han med handen lyft över katedern,
som om skarorna enstämmigt hade vittnat: Han hade
troen på Frankrig.

Att icke ens under de svåraste förhållanden ha
förtvivlat om sitt land, det var, i Björnsons
sammanfattning, grunden till Gambettas storhet. En tro
sådan som Gambettas var nödvändig, icke blott för
varje verklig folkledare, utan även för varje folk,
vilket ville hålla sig uppe som en nation. Det
behöver icke sägas att Björnson med dessa påståenden
syftade såväl på det folk han tillhörde som på det
han talade till. Han slutade i själva verket sitt
föredrag med att framhålla, huru de små nationerna,
mindre än några andra, kunde uppgiva den tro på
sin livskraft, som ensam förmådde betrygga deras
framtid.

I sitt svarstal vid den stora festbanketten dröjde
Björnson en stund vid beröringspunkterna mellan
Norge och Finland, vilka han karakteriserade som
två »unga, friska framtidsland». När han tackade
studenterna, som i sina vita mössor hade tågat fram
för att hylla honom med sång, sade han att »den vita
strimma, som han såg draga sig genom den mörka
folkmängden, skulle bliva en strimma av ljus i det
mörker, som kunde möta fosterlandet i dess
framtid». Litet mer än ett årtionde senare fick han se,
huru nära mörkret hade trängt in på oss, och huru
vår tro blev satt på hårda prov. Under den tiden

23

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:32:55 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordkal/1933/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free