Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ur mörkret, Axel Wallengren in memoriam, poem af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
Och jag förstår. Det är en vind i natten
Frän andra sidan dödens stora vatten,
Det är en hälsning upp mot lifvets kust
Frän en som lämnat har dess kval och lust.
Dess kval? Hvem mins dem! Nej, dess rikedom
Af frukter skimrande och saftigt röda,
Af mogna tankars stolta sommargröda.
Och skygga känslors varligt späda blom!
Nej, lifvet är den stora blomsterängen
Där solguld glittrar öfver björkens hängen,
Där purpurliljor blossa upp i brand
Och Iris facklor kanta bäckens strand! . . .
Och denna lustgärd nu sig evigt slutit!
Dess port står stängd, och du ej klappa kan.
Det blod som rödt i dina ädror flutit
Har döden isat, huru varmi det brann.
Och vi som dock en gäng i lifvets gamman
Och lifvets ve ha stått sa nära samman,
Vi skiljas ät, vi se hvar ann ej mer,
Hen glida hvar för sig i mörkret ner.
Hvad båtar grubbla! — Och jag släcker ljuset,
Jag borrar hufvudet i kudden ned.
Snart kommer sömnen som det sakta suset
I hvita rågen på en ödslig sved.
Jag glider bort —––––-tills plötsligt upp jag spritter
I bädden vaken, skälfvande jag sitter,
Det var som ropades långt bort mitt namn,
Och skräcken prässar mig i kallvåt famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
