Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - »Under furor och cypresser» (C. D. af Wirsens nya dikter), anmälda af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
tat distinktionen mellan polemikern och lyrikern Wirsén
och sålunda vid det kritiska bedömandet låtit den senare
gälda hvad den förre brutit. Vi ha, låt oss öppet erkänna
det, varit en smula orättvisa mot hvarandra å ömse sidor,
och det finnes mångt och mycket i den Wirsénska
diktningen, som tyder på att skalden för sin del känt detta
djupare än hvad man trott.
Jag tänker härvid särskilt på den diktcykel i
samlingens första afdelning, som bär namnet “I mulna stunder41.
Näppeligen ratt full gångna till formen, mera abstrakt
filosoferande än lyriskt innerliga, äga dock dessa dikter sitt
speciella intresse som tuber ned i djupen af skaldens
känslo-och tankelif. Man ser hur strömsättningarna, draga och
korsa hvarandra därnere — framför allt hur kampen står
mellan diktarens trängtan till ro och drömfyld ensamhet
bortom dagens buller och den röst som manar honom att
slå ett slag för sin personliga öfvertygelse:
»Det kall, jag fyllt, var svårt. Jag kastades i striden.
i strid jag skördat hat men stod mitt ödes kast.
och man skall se en gång, när dag för mig är liden,
att egensinne ej men åsikt gjort mig fast.
Jag ej förgäfves stridt. Jag fått en vårdkas tända.
Den skulle utan mig ha tändts ändå kanhända,
men det behagat Gud min svaga arm att sända.
Hvad kval jag haft, jag dolt, men han det ser och vet
som för mig hem till sig på stigen ensamhet.»
Öfver hufvud taget får man en ny och mera
sympatisk bild äfven af kritikern C. D. W. ur hvad han biktar
om sig själf “I mulna stunder". Vi som i de skiftande
åskådningarnas tillvarelsekamp oftast företrädt helt andra
meningar än han, ha ju mer än en gång känt oss sårade
af hans omdömens blinda ensidighet,, och det har ju också
satts i fråga, huruvida icke dessa omdömen i mer eller
mindre mån borde tillskrifvas rent personliga
bevekelse-grunder. Nu finna vi, att hr Wirsén betraktar sitt
kri-tiskt-polemiska värf som en misson att fylla; det äger
synbarligen någon af det helgade kallets betydelse för honom
— och därmed bortfaller ju också hvarje tvifvel om
ärligheten i hans af sikter. Att däremot hans stridssätt icke
alltid varit det noblaste, torde till och med. hans hängifnaste
beundrare ha svårt att förneka.
Jag sade nyss, att Wirséns nya, diktsamling betecknar
ett afgjordt framsteg bortom de föregående. Betta
markerar sig på tvänne sätt: Först och främst tyckes
innehållet omsorgsfullare sofradt än tillförene, det poetiska
materialet är valdt med större urskiljning än t. ex. i hans
nästföregående dikter, hvars konstnärliga värde i icke ringa mån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
