Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Wilhelm I, af S. Lublinski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
utan ett spår af juristisk dialektik! Sådan var han och sådan
uppträdde han som prins och konung gentemot sin
upprörda tid.
Radikalerna hafva aldrig glömt, att just den senare »gamle
hjältekeisaren» under det stora revolutionsåret 1848 var den
af folket djupt hatade »kanonprinsen», hvilken man tillskref
det intellektuella anstiftandet af gatustriden. Ja, men hvad
skulle prinsen af Preussen göra den gången? Han förstod
icke annat, än att folket hade att lyda den ärfda härskaren.
Detta var ju gudomlig bestämmelse och dessutom äfven
juridiskt stadgadt genom lagar och öfverenskommelser. En
rebellisk soldat hade prinsen genast låtit arkebusera och det
gick icke in i hans hufvud, att ett upproriskt folk skulle
behandlas. på ett helt annat sätt. Ej heller får man glömma,
att han då redan var 51 år pch att alltså hans barndom,
ungdom och första mannaålder förflutit under den patriarkaliska
absolutismens blomstrmgstid.
Naturligtvis blef han ej heller senare någon verklig vän
af folkregeringen och den parlamentariska författningen. Men
han hade aflagt ed därpå, saken var lagligt afgjord.
Öfver-enskommelsen mellan furste och folk måste han strängt
iakttaga, lagparagraferna måste han troget lyda. »Det som är
lofvadt» — så yttrade han i sitt första anförande i konseljen
sedan han blifvit regent — »måste man troget hålla utan att
slå undan den rättande handen, hvad man icke lofvat måste
man modigt förhindra.»’ Detta var hela hans program gent
emot den nya rörelsen. Han ville icke göra några nya
med-gifvanden, men hålla hvad han lofvat, eller, om detta blef
honom obekvämt, råda bot därför på rent laglig väg.
Betecknande för detta sinnelag är ett bref rörande de italienska
oroligheterna af år 1860, hvilket han skref till prinsen-gemålen
af England. Mellersta Italiens stater hade då kört bort sina
suveräner och slutit sig till Sardinien. De konservativa mak
terna i Europa öfvervagde om de icke borde inskrida, och
äfven den preussiske prinsen-regenten kände sig berättigad att
taga suveränerna i försvar mot deras upproriska folk. »Det
gifves här» — skrifver han — »blott ett enda undantag,
nämligen i fall stipulerade rättigheter finnas på folkets sida,
såsom fallet är i den schleswig-holsteinska saken. I Italien är
det helt annorlunda; där ligga de stipulerade rättigheterna
författningsenligt på suveränernas sida och folket fordrar blott
tidsenliga reformer, hvilka suveränerna tyvärr icke förstått att
åstadkomma i rättan tid. Men någon stipulerad rätt att
vidtaga sådana reformer äga de icke.» — Är icke denna
stipu-lationsrätt betecknande? Hans hjärta drar honom till de
för-drifna furstarne. För visso skulle han akta sig att understödja
dem, om de handlat traktatsvidrigt. Men nu — ehuru han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
