Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Wilhelm I, af S. Lublinski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i97
vapen — såsom demokraterna och männen från 48 drömde
sig framtidens folkhär. Numera är det som om fjäll fallit från
våra ögon. Vi förstå nu, hvilka stora principer under
konfliktstiden stodo emot hvarandra och att just vid detta
tillfälle längtan efter helmänsklighet titaniskt brottades med de
gifna historiska förutsättningarna — titaniskt och förgäfves!
Vi förstå mycket väl, att Wilhelm I, hvilken allt igenom var
soldat och fackman, men ingen helmänniska, med hårdnackad
•energi kastade sig i vägen för motståndarne till hans
militärreform. Med säker instinkt förnam han i den stora
skytte-festen i Frankfurt af år 1862 en vida omkring återskallande
demonstration emot allt soldatväsen, och hertigen af Koburg,
som i Frankfurt lät hylla sig, fick af den förolämpade
konungen höra skarpa ord. Men den styfsinnade preussiska
kammaren stod ännu alltjämt på skarpskyttarnes sida. Konflikten
tillspetsade sig allt mera, och konungen var som sagdt redan
nära att abdikera. Men gammalpreussarne, rojalisterna och
de konservative kunde ej tillåta, att en konung kapitulerade
för parlamentet. De uppbjödo det yttersta, de arbetade för
statskupp — Bismarck kom.
Från denna stund stod konungen under inflytande af en
elementär personlighet. Ofta nog gjorde han motstånd, men
det gafs ingen undflykt mer. Och Bismarck utfyllde honom,
gaf allt hvad han saknade, eller riktigare uttryckt, han gjorde
denne förträfflige soldat, hvilken hittills blott så att säga varit
medel och verktyg i och för sig, till medel och verktyg för
ett bestämdt mål. Vi se soldaten plötsligt blifva krigisk
eröfrare och uppnå lysande framgångar. Och därför synes
oss mannen mången gång helt förvandlad. Och den
fantasilöse absolutisten, hvilken att börja med blott motvilligt
lät kora sig från konung till kejsare, spårar nu helt
oväntadt i en förborgad vrå af sin själ ett respektabelt
olympiermedvetande. Bismarck fick eu liten smula plikta
för, att han blott skaffat sin nådige herre titeln »tysk
kejsare», icke »kejsare af Tyskland». Äfven insmögo sig
mycket lätta spår af mystik i hans gudsfruktan. Men det
märkvärdigaste af allt var dock, att den rättframme mannen,
hvilken med hårdnackad trohet ständigt fasthöll vid sin
författning, blef en glänsande juridisk dialektiker och med
beundransvärd skicklighet borttolkade hvarje för honom obekväm
paragraf. Deputeradekammaren företog strykningar i budgeten.
Senaten afböjde dessa förändringar och stadfäste den gamla
affattningen. Om detta var rådligt, är tvifvelaktigt. Men
alldeles otvifvelaktigt var, att deputeradekammaren fortfor i sin
opposition, så att budgeten efter andan och betydelsen af
författningen syntes afslagen. Här ingrep nu den kungliga
interpretationen. Det gafs nämligen ingen paragraf för det fall,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
