Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Nya diktsamlingar (af Tavaststjerna, Jonas Reuter, Fredr. Vetterlund, Ludv. Josephson, Ernst Josephson), anmälda af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
litteraturslaktare, gjorde sig hr Vetterlund bona fide till
försvarare af den förföljda oskulden. Att han dock icke
lyckades allt för fullständigt retablera densamma, torde mera
böra skrifvas på själfva det angripna föremålets räkning
än på försvarets.
Nu i dagarne finna vi hr Vetterlunds namn på
omslaget till en bok, en diktsamling, som bär den något
postille-liknande titeln I dagens stunder. Några af dessa dikter
ha förut stått offentliggjorda i olika kalendrar, hvarjemte
andra knyta sig till bemärkelsedagar vid vårt sydsvenska
universitet.
Det ligger i allmänhet en blid dager af ro och idyll
öfver hr Vetterlunds diktning; hvad han målar känsligast
och bäst är sinnets ljusa helgdagsstämningar, när drömmar
draga som hvita skyar genom själen och minnets källsprång
bubbla djupt i det fördolda. Gärna dröjer han kvar vid
barndomserinringarna, de många vänligt blinkande idyllerna
från födelsestaden därborta på västkusten, och i sådana
dikter når hans poesi en innerlighet och stämningsrenhet,
som man sällan finner äfven hos skalder med starkare och
vidare tonomfång än han. Jag citerar följande:
Vårluft.
Står på gården en apel ljus —
solsken, spela i vinden!
Sakta vaggande gröna hus
strö sina blad för vinden.
Rikedom
af hvita blom
smeker mig lent på kinden.
Hvarje ton, som min själ har kvar,
tonar genom mitt minne.
Hvarje syn ifrån barnadar
träder här för mitt sinne
solskensskir —
och det blir
vårligt och blått därinne.
Susa, apel, och spela, ljus!
Lyssna jag vill till vinden
under vaggande gröna hus,
under apeln och linden
hvila i hägn.
Blomsterregn
fläktar mig svalt om kinden.
Författaren säger sjelf, att man betecknat romantiken
-som “den ton hans själ mest var lik“ och förklarar sig
stolt däröfver. Otvifvelaktigt har han rätt i det ena som
•det andra. Det romantiska draget i hans diktning är omiss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
