Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - På redaktionens bord - Stuckenberg, anmäld af A. E—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• 311
lida! — rått och plumpt! — — — Gud i himmelen,
hvar-för skapade du man och kvinna!» . . . Och han ändar med
den förtviflades vanvettiga bön till gud om ett underverk.
Markus Hejn i »anden fortælling» är en modärn ödelagd
natur — hans lif är förbi vid trettiofem år. Det är ingen
akut lifsleda, som huggit sin klo i honom; en långsamt växande
tomhet breder sig i hans själ. Hans känsla är utbrunnen
och hans tanke fredlös. Han vill hvarken lefva eller dö.
Sådan sitter han därute i det ensliga skogvaktarhuset, dit
han dragit sig undan i den fåfänga förhoppningen att kunna
komma till ro med sig själf. Hans bror är präst i
grannskapet. Denne vill muntra upp dysterpannan och tar honom
en kväll med sig till ett parti kort hos en af traktens
godsägare. Och nu får Markus Hejn verkligen något att
tänka på, om det också blir något helt annat än hvad den
välmenande brodern afsett. Fru Signe Sletting, godsägarens
hustru, fattar ett djupt intresse för honom, och under hennes
värmande ord känner han »som en grön fläck dyka upp i
hans inre och utbreda sig stilla och oemotståndligt». Signe
Sletting och Markus Hejn glida tillsammans, förda af den
hemliga valfrändskapens lagar. Nu blir prästen förskräckt
och uppmanar brödren att resa, medan tid är — det är ju
förbrytelsens väg han beträder. Men Markus Hejn stannar,
det är slut med hans medgörlighet. Han är gripen af »en
makt, som är starkare än lag och trohet och vänskap» och
som skall drifva honom att segra, hvem och hvad han än
må trampa ned. Det blir dock en pyrrhusseger han vinner
till sist. Signes man ådrager sig lunginflammation vid en
eldsvåda (detta vådeldsmotiv är den svaga punkten i
berättelsen) och dör. Men då Signe är fri och allt borde ordna
sig af sig själft, har hon icke styrka att taga det sista lilla
steget med Markus Hejn. Prästen har haft sina fingrar i
hennes själ och hon känner sig ohjälpligt dömd af hans blick.
Det är han och icke Markus som äger hennes innersta i sitt
våld. Ångrande och förtviflad bär hon hand på sig själf.
Då de båda bröderna stå vid hennes bår, är det prästen som
känner sitt inre gammalt och vissnadt, medan Markus Hejn,
genomströmmad af tacksamhet, dock kan hviska för sig själf:
»Hon lärde mig känna lyckan!» —
Om de tragiska människoödena i »Valravn» icke skulle
väcka vårt djupaste deltagande, beror detta icke på, att
tragiken ej är tillräckligt djup och sann; det som sker här^sker
med öfvertygande nödvändighet. Ej heller beror det pa
någon brist i framställningssättet; stilen i berättelserna äger all
den tristesse, som innehåll och stämning betinga — äfven om
den konstnärligt taget, stundom stelnar från raderingens mjuka
ton till stålstickets hårdhet. Men ingen människa med
all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
