Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Wieneroperetten, af Richard Wallaschek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna göra sig gällande äfven på teatern, men om under
hela kvällen det icke kommer något annat än danser, och
om hvarje nytt verk alltjämt består uteslutande af sådana
och dessa bli allt blekare och hvardagligare — hur kan
man då tro, att publiken fortfarande skall känna någon
entusiasm därför? Jag vill icke nedsätta värdet af de
wien-ska dansmelodiernas smekande älsklighet, sådana de skapats
af Lanner och utbildats af familjen Strauss, men dramatiskt
scenvärde behöfver man därför icke tillerkänna dem. Jag
kan visst icke fördölja för mig, att icke häller
Wienerval-sen som sådan har lyckats utveckla sig till en fulländad
konstform. Man behöfver endast jämföra den med den
vals, som Léo Delibes skapat i sina baletter Sylvia, Naila
och Coppelia, för att märka skilnaden. Den senare är ett
konstverk, hos Strauss är det aldrig annat än ett
dans-stycke, som är lika långt ifrån att fylla högre anspråk,
som hans polkamazurka kan mäta sig med Chopins
ma-zurka. Ooh därmed kommer jag till det andra felet hos
den Strausska operettmusiken: den alldeles för monotona,
färglösa instrumenteringen. Jag tänker åter här på
jämförelsen med Léo Delibes, som egentligen icke hade mer
fantasi än en komponist af dansmusik. Men huru har han
icke oaflåtligt arbetat på förädlandet af sina naturliga
anlag, hur fint har han icke harmonierat, hur sorgfälligt
ut-mäjslat och med hvilken häpnadsväckande glans har han
icke förstått att instrumentera den enklaste melodi! En
stegrad sorgfällighet och finare utarbetning af formen är
just hvad som förefaller nutidens anspråksfullare publik
absolut nödvändigt, och man kan förgäfves vänta, att man
skall kunna reda sig en hel afton och verk efter verk med
en enkelt ditkastad Es-tam-tam och därtill med en orkester,
hvars klangrikedom icke är något större och där
biåsinstrumenten endast äro fyllnadsstämmor till de evigt
likformiga stråkarna.
Därtill kommer hos dessa operetter det öfver allt för
länge sedan misskrediterade sättet att tillspetsa hela verket
blott i en enda liten effekt och skrifva denne med en
bestämd person för ögonen. I en modern wienerpjes
förekommer en scen, där mannen till en aktris fordrar att ett
helt stycke skulle skrifvas endast med afseende på en viss
pose för hans hustru. Må så vara, att detta författarens
infall stöder sig på ett konkret fall, så ha dock
wiener-operetterna på senare tider allesammans blifvit skrifna efter
samma princip, äfven om personer och effekter växlat. På
denna princip har på sin tid den gamla italienska operan
gått under. Äfven den hade i regel en teknisk effekt, en
aria t. ex., och i denna aria förekom en hög ton, som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
