Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - På väg mot paradiset, af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
köttet binder min ande och utan att drifterna locka henne
på afvägar.
Så har då underverket nått sin fullbordan, trots mitt
dristiga förnekande. Så ligger nu min kropp, som ett
värdelöst lik, begråten och vårdad af ömma kvinnor, medan
jag ännu tänker och fortsätter min okända väg. Icke är
detta den följd jag väntat af mitt hjärtas stannande. Adjö,
mina sorgsna läror om likhet i döden mellan hunden och
hans herre. Adjö, de klyftiga antaganden jag lärde mina
unga vänner, för att gifva dem mod att åtminstone söka
njutning, om icke sanningen stod att fånga. Dem tröstade
jag med en lära om materiens förädling. Jag ingaf dem tro
på en atomernas vandring från den döda luften, det döda
vattnet, den döda jorden genom plantor och djurs kroppar
till människans höga organism. Jag sade till dem: “Den
smådel, som i Eder hjärna medarbetat vid alstringen af en
fin mänsklig tanke är adlad och utvald. Hon fortfar att
hvart hon sedan går, bära märke af sin upphöjelses
stunder. Och när tillräckligt många atomer hunnit komma in
i människors hjärnor och åter lämna dem, skolen I få se
djuren börja grubbla och plantorna blifva djupsinniga och
själfva jordens stoft skall varda uppfylldt af Eder andes ljus.“
De läto narra sig af min saga till att föra ett heligt och
af njutningar uppfylldt lif för den store andens skull, som
de trodde skulle vakna i atomerna.
Men jag själf började snart icke mera tro på
materiens tillvaro och sökte åter en tillflykt för min ljusa
dårskap i den diktade drömmens ofelbara verklighet.
Jag ser på min väg vidunderligt sköna och storslagna
företeelser, hvaraf jag njuter utan att bekymra mig om
deras uppkomst och betydelse. De syner och ljud, som
vibrera omkring mig, öfvergå i en sådan grad allt hvad
mina, sinnen eljes äro vana att uppfatta, att jag mera djupt
inträngande än någonsin måste, fråga mig själf, om jag
verkligen kan se och höra, eller om icke denna ofantliga
verld blott är en tanke, som förut varit mig för hög att fatta.
Som en drömmare har jag dött, och hela min verld
har med mig förbleknat — så sjunger det djupt i mitt
minne. Mellan nu och då hänger uppvaknandets
morgon-grå täckelse, bakom hvilket jag dunkelt skymtar, men
intet ser. Viss på att det är min ande, som lyfter
fenomenen ur icke-varats mörker, njuter jag deras skönhet i
begärlös okunnighet. Skulle jag än misstaga mig i min tro
på att de under jag skådar äro mina egna skapelser sa
känner jag dock, att naturkrafterna icke som på jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
