Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Nya böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
att vi kunna ej lösrycka oss därur, utan låtsa fortfarande, som om
mankönet ej vore till för oss.
Jag talar nu om finkänsliga kvinnor: kokottnaturerna veta nog att
taga ut sin rätt.
Men så länge ännu uppfattningen om rätt och orätt är så vrång som
den är, kan intet göras . . . millioner och åter millioner af kvinnorna måste
därför vandra samma tomma, fattiga väg som vi, måste lägga sig ned och
dö och hviska med tunna läppar : lifvet kunde vara rikt.
Tills en gång efter århundraden breschen är gjord och muren är
ramlad och vi våga visa oss såsom vi äro varmblodiga och med vår egen
kyskhet som det bästa pansar.»
Förf:s begåfning för fina naturskildringar har i viss
mån erkänts äfven af de onådige kritici:
Den som af titeln låter skrämma sig från att göra
bekantskap med Bondesons nya bok “Skolläraren John
Chron-schougs memoarer“ handlar mindre välbetänkt, ty att läsa
den boken lönar sig mycket väl. Förf, har däri på ett
alldeles utmärkt sätt attrapperat det seminaristtypiska såväl
i stil som åskådningssätt, hvadan det hela blir en
trovärdig lefvande kulturskildring som ej behöfde mera för att
vara en intressant lektyr. Men förf:s lugna godmodiga
naturliga humor, som från sin förståndigt tillbakadragna plats
håller trådarne i sin hand, gör boken dessutom särdeles
nöjsam öch underhållande.
Denna tidskrift har icke alltid på det mest artiga
och seriösa sätt yttrat sig om grefve Birger Mörners
författareskap och utan att känna någon särskild ånger
där-öfver eller vara benägen att taga det sagda tillbaka, är
det då så mycket tillbörligare att oförbehållsamt
kompli-mentera hvad som händelsevis kan vara att komplimentera.
Den unga litterära grefven är denna gång representerad
både som originalförfattare och som öfversättare. Af hvad
han i dessa egenskaper presterat får man det intryck, att
han har ett visst gebit, där han rör sig med stor
habili-tet. Det är icke som öfversättare af norska sjöberättelser,
utan som en smidig imitatör af barocktidens och andra
förgångna tiders språk. “Dess höga plaisir“ är ett mycket
vackert prof på virtuositet i det hänseendet; så ock synes
öfversättningen af Woldemars “Kuriösa historier“ vara.
Men den förra boken öfverraskar ock med andra
förtjänster. Det är kanske litet oförsiktigt att säga alltför vackra
saker om denna bok, utan att på förhand ha förvissat sig
om i hvilken utsträckning befintliga källskrifter ha
underlättat det själfständiga författarearbetet. Men det må vara
därmed huru som hälst, så är boken en med habilitet och
bravurmässig virtuositet utförd tidsmålning, som gör sig
0’00
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
