Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - »Unser Karl», novell af Bret Harte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
746
konsuln, att det var fasligt, att denne amerikan, som
kunde rösta och göra lagar, var med om sådant?
Konsuln visste ej hvad han skulle tänka. Det
föreföll honom emellertid som om Karl förkofrade sig och ej
hade behof af hans bistånd. Men det var för att få
höra något mer om honom, som han med glädje antog
en inbjudning från general Adlerkreutz att en afton
dinera med staben i kasern. Han fann till sin
öfverrask-ning, att middagen delvis var till hans egen ära och
att den ridderlige gamle Adlerkreutz, sedan fem rätter
gått och åtskilliga buteljer tömts, föreslog hans skål i
ett vackert tal med långa perioder. Det gick ut på att
herr konsuln och han själf i sin vänskapliga verksamhet
voro personifikationen af den aldrig upplösbara unionen
mellan Germania och Columbia, att de i sitt
fullkomliga samförstånd voro den krigstrotsande alliansen
mellan två stora nationer och att det i konsulns
återbördande af “Unser. Karl“ till den tyska arméen låg en
upphöjd själs sluga diplomati. Han var så nöjd, att
han själf och herr konsuln alltjämt voro förenade för
den stora framtiden, för ett gemensamt broderskap —
den stora tysk-amerikanska konfederationen, att de kunde
känna sig nöjda med sig själfva och hvarandra och sitt
oförgätliga arbete här på jorden.
Rop af “Hoch! Hoch!“ ljödo genom salen,
blandade med klangen från tungbottnade seidlar, och
konsuln reste sig darrande och med ett reservtal i fickan
för att svara. Han höll morskt ut till hafs, fullt
medveten om sin farliga resa och styrande vida ut från
bedrägliga skär. Han sade, att, medan hans älskvärde
motståndare i denna strid hade afväpnat honom och ej
lämnat honom några ord till svar på sitt ädelmodiga
loftal, han själf ej kunde annat än förena sig med den
tappre krigaren i hans hjärtliga önskningar för de båda
landens fredliga förbund. Men medan han till fullo
uppskattade sin värds höga och ädla känslor, måste
han för denna tappra församling, detta ärorika
broderskap, påpeka, att äfven ett större band af sympati knöt
honom vid generalen — släktskapens band! Ty medan
det för alla i sällskapet var bekant, att deras ridderlige
chef hade äktat en engelska, så ville han, konsuln, ehuru
alltid en amerikan, nu för första gången bekänna för
dem, att han var af tysk härkomst på sin moders sida!
Han ville ej säga något mer, utan förtroendefullt lämna
dem i besittning af detta hittills okända, märkliga faktum!
Han satte sig ned med det förgätna reservtalet
fortfarande i fickan, men den applåd, som följde hans
full
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
