Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Nietzsche och Tolstoi, af N. Grot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
778
finnes något annat utom materien, om människan är en
maskin, om människans handlingar äro produkten af en
komplicerad mekanism, så äro handlingarna i och för sig hvarken
lof- eller tadelvärda, hvarken goda eller dåliga. Allt är
endast relativt, värdet beror af det ändamål som vi sätta för
människornas handlingar. Hvad som för till målet är godt,
hvad som afhåller därifrån är dåligt. Människorna ha olika
ändamål och därför fins det intet allmänt godt och intet
allmänt ondt, äfven öfvermänniskans mål är på intet sätt
bindande och framställes af Nietzsche endast till öfvervägande.
Med andra ord: det fins ingen absolut och ingen nödvändig
moral, följaktligen ges det öfver hufvud ingen moral. Må
alltså kampen om tillvaron, om herraväldet och makten,
kampen på lif och död öppet proklameras som lifslag. Är
däremot människan det som Tolstoi anser henne vara, så är den
sanna lagen för hennes lif den inre lagen, sedlighetslagen.
Hon är intet djur, hennes lifsprincip är icke kampen för
tillvaron utan kärleken. Må alltså som den enda möjliga lagen
för människolifvet öppet proklameras kärlekens lag.
Vid det glänsande genomförandet af dessa grundsatser
visa sig på båda sidor många nya väckande och djupa
tankar. Så det af Nietzsche mot Schopenhauer talangfullt
utförda påståendet att askesen icke är lifvets förnekelse, utan
ett medel att konservera lifvet. »Det asketiske idealet
motsvarar ett degenererande lifs skydds- och hälsotendenser,
hvilket söker att med alla medel bibehålla sig». Skada att
medlet icke kan användas preventivt, innan sjukligheten inträdt.
Han har också förträffligt lyckats i kritiken af vår tids
förvekliga och försvagade altruism, ehuru det må betviflas, att
all kärlek och allt medlidande försvagar och trots öfverdriften
i att indela det kristliga samhället i »sjuka» och »sköterskor».
Den som förunnas ega äkta kristligt medlidande får
därigenom kraft och mod. Om Tolstoi i sin kärlek till nästan
beklagar att denne röker och berusar sig och därigenom
försvagar sin föreställnings- och viljas kraft, så skall den, som
känner sig gripen af denna medkänsla, upphöra att röka och
dricka och moraliskt vinna i kraft.
Som egande varaktig betydelse skall man vidare kunna
från Nietzsches tankesfer anse människans fullkomnande,
hennes öfvergående i det högsta stadiet af den
mänskligheten som mål satta utvecklingen. Men har detta
fullkomnande verkligen till nödvändig förutsättning undertryckandet
af samvetet och människokärleken? Kan moraliskt tvång
icke mycket väl tjäna till höjande af den andliga och fysiska
energien, moralisk nihilism däremot bli en källa till
intellek-tuel och fysisk urartning? Nietzsche liknar i sina paradoxer
en böjd spegel, som fastän utmärkt skarp dock återger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
