Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Nietzsche och Tolstoi, af N. Grot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780
af dylika försök att träda ut utom sig själf så förkastar han
öfverhufvud hvarje dogmatisk religion och filosofi. Allt detta
synes honom öfverflödigt, konstladt, vanvettigt, liksom hvarje
yttre fullkommande af lifvet, dess förbättring, utvecklingen af
den yttre receptiviteten till det ästetiska och intellektuella
skapandets raffinemang. En hvar kan fatta lifvet i sig själf,
och hvad därutöfver är af ondo. Hela civilisationen, alla s. k.
framsteg, vetenskaper och konster: allt detta är hedendom,
förvillelse, afledande från hufvuduppgiften och huru mästerligt
förstår icke Tolstoi att upptäcka skadorna af denna
förhatliga civilisation, immoraliteten i konster och konstfärdighet,
slentrianen och rutinen i det vetenskapliga, hyckleriet och
i det kyrkliga —■ ingen fläck och ingen vederstygglighet
undgår hans genomträngande blick. Men han må ifra aldrig så
kraftigt, civilisationen går icke tillbaka och vetenskap och
konst, stat och kyrka skola bestå, så länge människan
existerar. Den enda för moralisten möjliga uppgiften att lösa
är att gifva mänsklighetens historiska institutioner och anlag
ett nytt mål; att vända åter den redan tillryggalagda vägen,
att återkomma till det ursprungliga kan kulturmänskligheten
icke. Det vore ett själfmordsförsök.
Nietzsche öfverdrifver i sättet, hvarpå han predikar
»distansens patos» eller enklare sagdt känslan af perspektivet i
mänsklighetens sociala och politiska organisation. Tolstoi saknar på
ett påfallande sätt just denna känsla af perspektivet i sina
sociala teorier. Han försöker förgäfves att slita lös personen
från den mark hvarpå han står, från den religiösa
vetenskapliga, filosofiska och samhälleliga traditionens mark. Är det
icke dåraktigt att i detta försök att »rycka upp med roten»
se en allvarlig fara för marken. Växten, den ur marken
uppryckte individen kan dö, — men marken, förblir sådan, den
var, ty den är starkare än de växter den frambringar.
Jag har härmed försökt att utveckla den allmänna
betydelsen af och det inbördes förhållandet mellan dessa båda
vår tids moraliska protagonister. De representera i viss
man den oförsonade motsatsen mellan det Kantska rena och
praktiska förnuftet och den gamla antitetiken mellan
Demo-kritus och Sokrates, Aristoteles och Plato, nominalismen och
realismen.
Moskva.
Professor Nikolaus Grot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
