Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Den orientaliska litteraturens ålder, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■oss af Indiens gamla grammatici, hvilka skrefvo sina
grammatiker omkring år 500 f. Kr.
Dock måste man göra sig en föreställning äfven därom,
huru många århundraden, om icke årtusenden, germanskan
har varit en skild och oafhängig gren af det ariska
språket, hvilket vid Donau talades som gotiska, vid Elbe som
sachsiska och vid Themsens stränder som angelsachsiska.
Man måste föreställa sig detta språks fria och oberoende
utveckling i dessa riken och vidare söka begripa, att en så
underordnad punkt i den tyska grammatiken som
partici-piernas t och de abstrakta substantivens d ännu alltjämt
stå under herraväldet af en accentväxling från den sista
till den näst sista stafvelsen, som för tusentals år sedan i
Pandschåbs dalar egt rum i vedadiktarnes språk. Är det
icke ännu underbarare än en spökhistoria af Rider
Hag-gard? Reser sig icke håret på oss, när vi se ett dödt
språk stå så lefvande framför oss? Vi ha läst om att bref
från Mahåtmas i Tibet flugit genom luften från Lhassa
till Kalkutta och till London. Och det gör sig mycket bra
i en roman. Men här ha vi i den nyktra verkligheten till
och med det gamla vedaspråkets accenter genom
årtusenden flygande från Satledsch till Rhen, så att vi måste
skrifva Tod, men tot; Jagd, men gejagt; sieden, men gesotten :
leide, men gelitten — helt enkelt emedan ett par
mörkhyade poeter i den ariska rasens gemensamma hem i Asien
behagade uttrycka t. ex. adjektivet död med dhütä och
substantivet död med dhavätu.
Jag hoppas, att denna belysning icke varit allt för
tråkig och obegriplig. Jag måste lemna den för att visa,
huru antikens verkliga dragningskraft består däri, att den
är så modern, icke däri att den är så aflägsen, utan däri
att den ligger oss så nära, så tätt inpå oss, är så allestädes
närvarande. Vore sanskrit helt enkelt en antikvitet ja vore
det än så gammalt som megatherierna eller så gamla som
bärgen, så skulle vi väl kunna stirra på det, beundra det,
men det skulle aldrig attrahera oss, aldrig stämma oss till
eftertanke, det skulle aldrig bidraga till att låra oss, hur vi
blifvit hvad vi äro och hvarför vi tala så som vi tala.
Jag påstår alltså, att det antika i och för sig har ingen
betydelse för oss och att de orientaliska språken, allså
Indiens, Egyptens, Babylons eller Kinas gamla språk aldrig
skulle ha funnit några glödande beundrare, om det enda
tilldragande hos dem vore ålderdomens skrynklor.
Helt säkert har sanskrit ett oérhördt företräde
framför alla andra österns gamla språk. Det är så tilldragande
och har blifvit i sådan grad beundradt, att det nästan vissa
tider tyckes väcka en känsla af kvinlig svartsjuka. I viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
