Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Mannen, som var älskad, novell af Robert Hichens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8oi
“Höll du dina ögon hela tiden fästade på bänken?"
“Nästan hela tiden, blott då jag inträdde genom grinden
flyttade jag dem för ett ögonblick. Det var ett slagsmål
som pågick ett stycke längre bort, och ditåt vände jag
mig, men blott för en sekund. När jag såg att bänken
var tom, greps jag af den mest besynnerliga känsla af
missräkning, ja, nästan vrede. Jag stannade och blickade
omkring mig för att se om någonting rörde sig, men jag
kunde intet se. Det var en kall natt och mycket få
människor ute. Fortfarande med denna känsla af missräkning
återvände jag hem. Till min stora förvåning upptäckte
jag att jag lämnat tamburdörren halföppen."
“Ganska oförsiktigt i London."
“Ja, jag hade ingen aning om, att jag gjort så. I alla
fall var jag icke borta längre än på sin höjd tre minuter.“
“Nej visst."
“Ingen kunde ha smugit sig in."
“Nej, det är icke troligt."
“Hvad tror du?“
“Nej, det är icke möjligt. I alla fall om någon
smugit sig in, skulle du helt säkert fått honom fast.“
James harsklade, sig.
“Naturligtvis“, sade han, “tyst nu skall du få höra.“
“Hvad! Fann du någon?“
“Du skall få höra. Jag är icke inbillningssjuk, det
vet du, och likväl — knappast hade jag inträdt i
tamburen, förrän jag kände mig alldeles öfvertygad om att
någon smugit sig in i huset under min frånvaro. Jag
kände mig öfvertygad därom, och icke blott om detta utan
äfven att inkränktaren var just samma person jag hade
sett sittande på soffan i Parken. Det såg nästan ut, som
om vi kommit öfverens om att samtidigt besöka hvarandra."
“Jag var så viss därpå, att jag gick direkte in i detta
rummet, väntande att finna någon härinne, men här fans
ingen. Sedan gick jag in i salen, ingen där heller. Jag
genomsökte hela huset. Du vet hur litet det är, och hur
snart man gått genom det helt och hållet. Jag sökte i
hvartenda rum utan undantag, förebärande någon ursäkt
för de två tjänarne, hvilka ännu icke gått till sängs och
som voro högligen förvånade öfver mitt uppförande.^ Jag
fann ingen, men jag återvände till mitt arbetsrum
fortfarande öfvertygad om att någon smugit sig in och ännu
befann sig i huset.
“Men min bäste James“ —
"Jag vet hvad du vill säga, men vänta litet. Jag är
likaså öfvertygad om, att den där personen ännu icke
lämnat huset, utan är där äfven i denna stund."
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
