Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Till Melankolien, efter Friedrich Nietzsche af Albert Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8io
Du bistra drottning af en vild natur
likt en väninna gärna är mig nära:
Du visar hotande, hur luftens djur
och hur lavinens isblock mig begära.
Rundt om mig mordbegäret tänder skär
i kvalfull hunger, den blott lif betvingar . . .
själf blomman pä den branta klippan där
förförisk tränar efter fjärilsvingar.
Jag är allt detta -— ser det nu med skräck —
förlockad sommarfägel, ensam blomma,
och gamen och lavinens isbergsbäck
och stormens stön — allt är jag, dig till fromma,
du grymma gudom, inför hvilken böjd
min sträfva lofsängs rim jag sammanhäktar.
Din äran är, att, evigt oförnöjd,
af lifstörst, lifstörst jag försmäktar!
Misstyck dä, onda gudom, ej att jag
omkring din panna flätar rimmets lager.
Den darrar, som fär skäda dina drag,
den skälfver till, som du i handen tager.
Här darrande jag stammar rad. pä rad
och spritter upp att rytmens tramptakt träda:
Min penna sprutar gnistor pä mitt blad —
gudinna, nu gudinna lät — mig räda!
Albert Eriksson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
